Beredskapsåren är över, hit med en bubbla!

2012 har jag funderat mycket  på livet, mig själv och mina relationer med andra. Det har nog att göra med att jag insett och accepterat att jag är i klimakteriet. Men å andra sidan läser jag att kvinnor i Mocambique tror jag det var, upplever åren runt femtio som enbart positiva, inga krämpor, hormongungor eller deppighet. Är det kanske så att detta med klimakteriet är en social konstruktion i vårt samhälle. Vi kvinnor förändras, går in i en ny fas i livet, blir lite annorlunda - då ska det sättas en etikett på det.

Jag märker att jag börjar bli mer bestämd med vad jag tycker - tydlig. Jag har också mer behov av egen tid, att inte ständigt vara tillgänglig. Microtid skulle man kunna kalla det.
Hur är det med dig? Tycker du att det är OK att någon i familjen ska kunna "klampa in" och prata med dig när du läser, tittar på TV, skriver eller pillar på mobilen? Jag ber ICE om att han ska vara lite mer observant och kolla läget om jag är tillgänglig, eller rent av fråga: "Har du tid?"
När jag sitter i soffan och han ropar från arbetsrummet och datorn: "Kan du komma?" då säger jag allt oftare: "Nja, vad är det? Kan det vänta?"
Varför ska jag ha ständig beredskap liksom? Det har jag ju haft i snart 20 år nu med ungar som pockar på uppmärksamhet.

Virgina Woolf skrev boken Ett eget rum, och jag börjar mer och mer förstå begreppet.

Om inte ett rum, så en egen bubbla, tack!

Saker att vara tacksam över

Att Lilla är empatisk, retorisk, förutseende, kul, intelligent, känslig, vacker, kapabel, säker, självständig. Bland annat.

Man cold

ICE är på väg att bli förkyld, tror han i alla fall. Det tror han då och då och oftast blir det inget mer. Men nu går han och hostar, harklar, fräser, rapar (för det MÅSTE han göra när han är sjuk = äckligt).
"Men ta något slemlösande", sticker jag emellan hans: "Å fy fan, å fy fan" (för det MÅSTE han säga när han är sjuk).
"Var finns det då?"
"Ja, i frysen kanske" säger jag överdrivet glatt, medan jag rotar fram ett paket piller, som den Florence Nightingale jag inte är.
"Men det här är ju för kortvarig hosta, hur vet man att den är kortvarig?"
"Ja, men om du struntar i att ta medicinen och väntar ett par veckor då vet du ju att du gjorde rätt i att INTE ta den!"
Ridå.

Behöver jag säga att han inte blev sjuk...

Saker att vara tacksam över

Att Stora är social, smart, bra kompis, har stort rättspathos, självständig och kapabel, vacker, envis, humoristisk. Bland annat.

Sjukdomsbattle

Vi har ett sjukdomsbattle här hemma, ICE och jag. Jag har ischias, han har diskbråck. Ett sjukdomstillstånd som jag för övrigt, till hans stora frustration alltid glömmer namnet på.
Gör det att jag vinner då?

"Tack för att du ringde"

Nu är det jädrigt illa ställt med mig. Har kommit på mig själv med att prata med TV:n. Kommentera, ha dialog, kalla det för vad du vill. Och jag gör det även om ICE sitter bredvid mig i soffan. Han kanske tycker att det är skönt att hans slipper delta i konversationen, vad vet jag?

Bra sätt att förbereda sig inför pensionen, kanske?
Ska se om jag har några brödsmulor att mata änderna med också, börja spela bingo, köpa broddar och skaffa gardiner som jag kan stå och kika bakom.
Ja, och tacka barnen "för att de ringde".

 

Tur att man inte använder sig av snigelpost så mycket längre.

Fanny och Alexander bor inte här längre

Det blev ju jul ändå. Trots att:

1. Kristallkronan inte var rengjord
2. Ingen linneduk på bordet
3. Inga linneservetter
4. Mindre än tio julklappar under granen
5. Ingen "ny" juloutfit
6. Inget gny om vad Stora och Lilla "borde" ha på sig = helgfrid
7. Inga nötter och russin i en skål som ändå ingen äter. (ja, inte äter skålen dårå...)
8. TV:n sattes på vid nioblecket
9. Ingen egen julskinka som måste slängas eftersom det bara är jag som äter den
10. Inga obekväma highheels. Vi snackar Birkenstock hela helgen

 

Tand för tunga på Mamman när hon ser fyra skärmar på tre pers

 

 

Grand Hotel går all-in på julpyntet. Bra. Då slipper jag.

Är det här Fanny och Alexander bor numera?

 

 

Men snö blev det!

Det hemliga vapnet mot tandgnissling, snarkning, torr mun, prata i sömnen. Kirurgtejp 12 mm. Try it, you'll like it!

Juldagsrestätning

Lugnet och harmonin har lägrat sig. Dags att plocka fram gårdagens rester. Juldagen och midsommardagen är ganska lika på det sättet. Mer avslappnat och icke-forcerat, mat direkt ur pyttsarna om man så vill. Man tager vad man haver och det blir nog en tidig kväll i kväll.
God fortsättning på dig!

Smile!!!

Idogt snöfall och lugn och skön juldag. Julafton inleddes med champagne på Cadierbaren på Grand. Stora och Lilla joinade efter att de varit på NK för att byta julklappsjeans till Lilla.
Lilla surade och ville inte hänga "på det där soffstället" som hon kallar Grand. Stora jonglerade och gullade med Lilla på ett föredömligt sätt, tack för det!
Hem, fixa julbordet och ta emot svärmor. Ganska skönt att vara så få faktiskt, även om man ju saknade övriga familjen, speciellt Bror och Systers fyra små. Inte så många klappar under granen heller med denna reducerade skara.
Lilla inte speciellt uppåt idag heller. Jobbigt, tråkigt och ledsamt. Hur hanterar man detta?
Smile!!!

Danföredan #den nakna sanningen

Tomtarna är förpassade - inte till Guantanamo - men till tomtegettot.

Musse mumsar julbock.
Men det är mysigt i all sin anspråkslöshet.

Och, ja, jag kan ta ett dussin bilder som skulle ge Fanny och Alexandervibbar, men det tror jag att vi alla kan göra om vi bara riktar kameran åt rätt håll och har rätt filter.

God jul till dig som läser. Det är för dig och för mig jag skriver.

Solsken i grådask

Julens finaste solskenhistoria hämtas från Söders höjder och Maja 10 år. ♥

"Maja hittade 1150 kr på vägen hem från skolan i dag. Satte upp en lapp på en lyktstolpe "jag har hittat något på övergångsstället, vill du ha tillbaka det ring". En timme senare ringer en förtvivlad läkarstudent. Hon fick tillbaka sina pengar. Maja fick 100 kr, blomma och choklad. Vardagshjälte!!"

Hudvård basic

Badrumsskåpet fullt med krämer av alla dess slag. Men det är olivoljan som regerar och det enda som hjälper mot torr vinterhy.

Ånger & rådvillhet

Tänker igenom det som hände igår. Detta att jag visade dem att jag blev ledsen. Var det verkligen bra det? Skulle jag inte ha bitit ihop och inte tagit åt mig så förbaskat? Bör jag inte orka med att inte förvandlas till ett svagt barn som vänder deras ledsenhet och oro till att handla om mig och mina känslor? Istället för att försöka utröna vad som ligger till grund för DERAS beteende och reaktioner.

Men å andra sidan så blev jag inte arg - känslan som jag normalt visar istället för ledsenhet. Det kanske var äkta ändå?
Rådvill.

Perspektiv

I Newtown går de skottsäkra skolväskorna åt som smör i solsken.
Man har inte så stora problem, trots allt.

Mental härdsmälta

Mentalt utmattad. Funderar på att stanna i sängen hela dagen, läsa, tända doftljus, sova. Sömnproblem är inte att leka med. De få nätter jag sover hela natten går nästan att likställa med en vecka i solen, jag känner mig som om jag varit på semester.
Striderna (för det är så det känns just nu) med Stora och Lilla suger musten ur mig, och jag skulle behöva nån slags injektion med kraft och energi. Vet ju att det handlar mycket om att det är de som har det jobbigt med sig själva och jag känner mig egofixerad som säger att jag blir ledsen av det de säger och det de gör.

Du är ju helt hemsk! Du är så jävla negativ och gnäller på allt (det har hon ju delvis rätt i, men jag försöker även att peppa och bry mig), det går faan inte att bo i samma lägenhet som dig! Du ska inte tro att nån bryr sig om dig och att du mår dåligt.

Mitt sinnestillstånd påverkar självklart hela familjen, det vet jag, och det får jag skuldkänslor för. Hur kommer de att se tillbaka på detta? Som jag mår nu kan jag inte avgöra hur illa det är, vare sig för mig eller för dem.
Den här bloggen ligger under kategorin humor. Och det ÄR ju faktiskt humor. I alla fall när man läser de senaste inläggen. Men jag HAR ju faktiskt humor. Också.

 

Gråtsejour

Jaha.
En gråtsejour vid fyrarycket med Stora.
Och just avslutad dito med Lilla. Klockan är åtta.

Det ena handlade om en glad nyhet som slutade i konflikt. Det andra handlade om julen, avsaknaden av adventsstake och att vi inte frågat om önskelista vilket slutade med att hon frågade om hon verkligen behövde fira jul hemma... Då var det jag som började gråta. Och sen hon.
Samtidigt var det viktiga samtal vi hade, där vi nuddade vid svåra saker. Bra så.

Försökte vara vuxen. Försökte.

Femtioårigt barn firar jul

Jularna de senaste tjugo åren har vi firat med hela släkten, och oftast har vi varit hemma hos oss. Förra året var vi nästan 20 pers här hemma, och det var så himla mysigt att höra ljudnivån när alla satt och pratade vid middagsbordet. Jag minns att jag stannade upp och bara njöt av bilden och sorlet. One of those happy moments!
I år bli det annorlunda. Brorsan åker till Idre med sin lilla familj. Svåger och svägerska åker till London med sina ungdomar. Syrran och hennes man har precis köpt hus, så de stannar hemma. Och Moder med boyfriend åker till dem.
Så det blir en jul med Stora, Lilla, ICE och svärmor. Inga småbarn. Inget knytis. Får se hur det blir nu när jag är en klimakteriehäxa, och Lilla och Stora även de överväldigas av hormoner som inte heller gör dem till positiva, tindrande charmtroll.
Känns lite övergivet, faktiskt, och lite lack blir jag på Moder som bara krasst konstaterar att de åker till syrran utan att ens reflektera över att även vi skulle kunna komma dit.
Eftersom det är ett tioårsglapp mellan mig och mina syskon så var Stora och Lilla länge de enda barnbarnen i Moders värld. Men nu har syrran och brorsan "kommit ikapp" och har två små raringar var. Jag förstår att det är roligare för moder att vara med småbarnen, men känner samtidigt att hon "glömmer bort" Stora och Lilla.

Ja, och faktiskt även mig. Jag är också barn även om jag är femtio, hör du det Moder!

Tyst det är i husen, mamma tejpar munnen.

Första tipset från sovdoktorn: sätt kirurgtjejp vertikalt en snutt över läpparna för att förhindra öppen när du sover. (hela avdelningen tjejer tejpar till natten på Sophiahemmet) komplettera med att skölja näsa med koksalt plus lite tillsatt matolja.

"T"

Tisdag. Tortellini. Taittinger. Tröst.
Om jag hade kommit på en synonym till "folkilsken" som börjar på bokstaven T hade jag kompletterat med det ordet.

Varför är jag så "lättargad" nu för tiden?

Stora bocken Bruse med barnbarn

Alltså, vad man känner sig som en gnällkärring när man håller på att gå bananas på grannen ovanför.
Varje gång de har sina barn och barnbarn på besök så verkar det som om ungarna har intervallträning. Vi bor i ett sekelskifteshus (synd om oss del 1) med parkett (synd om oss del 2) i alla rum så det hörs förbannat bra, kan jag säga, hur de springer från ena delen av lägenheten till den andra.

Det började egentligen redan förra julen, detta med springandet. Men då höll jag tand för tunga, det är ju sååå trist att behöva klaga, och dessutom på dagtid. Hur patetiskt är inte det.
Men för några veckor sedan, på fars dag, så var jag bara tvungen att gå upp och ringa på.

Nejmen, oj, är det så att kristallkronan håller på att ramla ned hos er!, säger fru Granne i en uppsluppen ton.
Ja, vi har ju fem barnbarn här, tihi.

Två frågor: 1. om hon nu visste att det störde oss, varför inte säga till ungarna att lugna sig?
2. trodde hon att det som störde oss på Fars dag inte skulle störa oss nu i lördags? Jag klockade ungarnas intervallträning med blyfot till ganska precis tre timmar.
Så trist att vissa inte kan visa hänsyn. Behöver jag säga att Fru och Herr Granne, (som för övrigt går under namnet "Stora bocken Bruse" hos oss på grund av att han verkar behaga spatsera runt i trätofflor eller liknande dygnets alla vakna timmar) är riktiga ordningsmän/gnällspikar/självutnämnda trapphuspoliser.

Så. Då fick jag DET ur mig. Frågan är bara hur man ska tackla julens familjesammankomster hemma hos Familjen Bruse.

PS. Är det bara jag som fått lära mig att man GÅR hemma? Någon som jag också lärt mina barn. DS

 

Jordens undergång

DET är vad jag kallar ett practical joke!
Jorden ska ju gå under på fredag.
Men - vi hörs väl på lördag, va?

Katsching!!!

Stora och hennes pojkvän kommer hem från en vända på stan, och glada i hågen visar de upp julklappar som de köpt till varandra. Varsin identisk Marc Jacobsthirt. De lyser, kära som de är.

Fint, säger jag, ni ser ut som de där paren i likadana glansiga WCT-overaller som man kan se på campingplatser!
 

Katsching, där satt den! Kommentaren direkt från ironins urmoder.
Tänk om man kunde TÄNKA innan man pratar.
Åtminstone nån gång.

 

Cancun? Släng dig i väggen!

Det här med att resa. Vissa i Lillas klass verkar åka utomlands tre-fyra gånger om året. Hur orkar de? Hur har de råd, undrar jag HELT utan avund, jag lovar.
När nån åker till Cancun, då åker vi till -  Jönköping.
När nån åker till Miami, då åker vi till - Skövde.
När nån åker till New York, ja då smäller vi till med - tadaaaaa -Härnösand.

Sååå, oglamouröst. Och vi älskar det!
.Lilla spelar handboll i världens bästa lag, med världens finaste tjejer, med världens bästa föräldragäng och vi har så himla roligt tillsammans så det är inte klokt. I vått och torrt följer vi med laget och hejar och stöttar. Men vi har också under åren utvecklat en nära vänskap utöver idrotten. Vi hinner prata väldigt mycket också om sånt som inte har med handboll att göra.

Det allra finaste är att vi i föräldragänget gläds så himla mycket åt varandras ungar och deras framsteg och prestationer. Det nästan som om man har 20 bonusdöttrar.
Blir varm i hjärtat bara jag tänker på det.

Norén - nja...

Mitt inlägg om julen och mattfransarna behöver nog en kommentar.

I min skrivarlust så twistade jag till det så att ni kanske tror att min barndom i allmänhet och dess jular i synnerhet var rena Dickenstragiken. Så var det naturligtvis inte  - även om det jag skrev faktiskt har hänt.

Jag har för övrigt också en liten historia om hur jag satt ensam i köket på söndagsmornarna och spelade Sven-Ingvars Lilla söta fröken fräken på min lilla resegrammofon, när mamma låg och sov. Snyft, snyft...

Min ironiska ådra vill gärna dramatisera, sörru.

Mamma, jag och mina syskon har och har haft en bra relation. Med ups and downs naturligtvis, som för de flesta.

Men jag kände att lilla mamma behövde en upprättelse här.

Mental frysbox

Vi mammor är bra på att uthärda längre och kortare vistelser i den mentala frysbox som det innebär att vara på kollisonskurs med våra ungdomar.

Men ibland orkar man inte, måste bara få tina upp för att återhämta sig mentalt. Säga stopp. Och försöka tänka att ungdomarna inte har det så lätt de heller.

För att sedan bara vänta på att åka ut i kylan igen.

Det är ett Sisyfosarbete att vara förälder. Ni vet Sisyfos, han som rullade en sten uppför ett berg, stenen rullar ner, han rullar upp den igen, den rullar ner osv. osv.

 

 

Men imorgon är en annan dag och då hoppas jag kunna tänka på föräldraskapet i lite mer positiva ordalag.

Det Svåraste

Sitter i frysboxen, ute i kylan, placerad där av dem som jag älskar mest. En kärlek jag har så svårt att visa, säger de. Och, ja, jag har svårt att kramas, det har jag, vet inte varför. Är jag onormal då? Det är väl bara att sätta igång kan man tycka.

Visar jag kärlek på annat sätt? Svårt att analysera sig själv, men jag bryr mig, engagerar mig, ställer upp, ställer krav, lyssnar, sätter gränser, finns där, skickar kärleksfulla (tycker jag iallafall) sms. Räcker samtidigt inte till, är otillräcklig, gör fel, säger fel, klantar till det.
Får en klump i magen när de är ledsna, vill krama men, både de och jag är ovana kramare. Mitt fel?

Vilken skada åsamkar jag dem genom att vara jag? Borde man inte klara av frysboxen som mamma?
Tankarna far genom huvudet.

Vi har ingen relation, mamma, det är patetiskt! säger hon med ilska och sorg i rösten.
Vi får ge det tid, vi är ovana på det här, svarar jag.
Det är ingen ide, säger hon. Du är så kall!

Hör hur väskan packas, ytterdörren stängs. Ses igen dagen därpå. Tystnad eller enstaviga svar. Stängd dörr.

Ni tycker bara att jag är dålig, inget jag gör är bra!
Jaha, du tycker jag är jobbig? Det skulle ni ha tänkt på innan ni skaffade barn!

Går och lägger sig i vredesmod klockan sex. Det är lördag.

"Så mycket bättre, när vi är tillsammans, så mycket bättre....... oh oh oh..."

Vågar/orkar/kan/vill vi ha det i alla fall lite trevligt framför TV:n?
ICE och jag.

Små stunder av lycka III

 

 

 

 

 

 

 

Bubbel, bubbel och rosor

 

 

 

 

Stora och Lilla i Toscana

 

Lyckan är inget tillstånd som bara är och är och är.

Lyckan är som en liten fjäril som fladdrar förbi och ger en varm känsla i magen och hjärtat.

Sen är ögonblicket plötsligt borta. 

 



Lite dålig mottagning, eller?

Det här med att prata för döva öron med ICE.

På vilket konto vill du pengarna, frågar han när jag lagt ut för ett inköp på hans företag.
Sätt in det på mitt företagskonto, SVARAR jag, samtidigt som jag SKRIVER företag på kvittot.

Idag säger han: fasen, jag satte in pengarna på ditt privata konto.

Vad ska man göra liksom för att budskapet ska gå fram?
Röksignaler? Semaforflaggor? Eller ska jag baxa över en runsten till hans sida av skrivbordet och begära kvittens från mottagaren?

Tjottablängare i solar plexus

Jag är misslyckad. Jag är en usel mamma. Jag är en jobbig partner

 Såna här tankar rör sig ofta i mitt huvud. Vad händer om jag omformulerar

Jag lägger märke till att jag tänker att X.
 

Visst får man lite distans till den självkritiska rösten? Enkelt knep att ta till som ju gör att man kan förhålla sig till den här sanningen omdömet.

Ett annat sätt är att sjunga frasen tyst för sig själv: jag är en usel mamma!
Melodi: Gräsänkling Blues av Povel Ramel med inledningsfrasen: det är är måndag morgon...

Jag tycker att båda metoderna ger Den inre kritikern är rejäl tjottablängare i solar plexus. Den ena genom att ställa sig vid sidan om, parera, och beskriva tanken, den andra genom avdramatisering och humor.

 Favoriten Muhammad Ali, slagkraftig - och med humor

 

 

Lyckofällan, ACT

Nu har jag börjat läsa boken Lyckofällan, av Russ Harris, läkare och psykoterapeut.

Den handlar om vår jakt på lycka, och hur vi fastnar i Lyckofällan just för att vi försöker att stänga ute negativa tankar och känslor. "Den centrala tanken i boken är att acceptera alla känslor och tankar och bemöta dem, handskas med dem,istället för att försöka undvika dem."

"Boken bygger på ACT-metoden (Acceptance and Commitment Therapy), en tredje vågens KBT som fokuserar på mindfulness."

Framöver kommer jag att reflektera och hänvisa till saken i boken under etiketten ACT.

Hänger du med på min läsresa?

Recept, tack!

Jawohl!

Så mycket snö så det inte är klokt. Ganska mysigt om man inte behöver ut. Har måst avboka Stora och Lillas tid hos tandläkaren eftersom alla bussar står stilla och att gå är inte att tänka på, det skulle bli som ett avsnitt ur Barna på Frostmofjället.

Det som är mysigt med sånt här väder är att folk pratar med varandra på ett helt annat sätt. Pratade med en man vars stackars tax knappt stack upp ur snödrivorna. Det såg så festligt ut när nästan det enda man såg var kopplet som stack upp. Men jycken verkade trivas.

En skål med gulachsoppa och en öl och man är i Tyrolen, jawohl?

Måste man sätta mål?

Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du går.
Det är ett populärt citat från Alice i Underlandet som används när man ska prata om vikten av att sätta mål.

Målinriktad ska man vara. Vad är motsatsen? Ofokuserad? Sökare? Lallare? De orden ger inga positiva vibbar. Fråga vem som helst om det är bra att sätta upp mål och de svarar ett rungande JA!
Men är det verkligen så? Är det bara positivt? Jag tror att det finns en risk att man missar här-och-nu i jakten på att uppnå målet. Men det kanske inte finns en motsättning här. Man kanske kan stanna och lukta på blommorna på väg mot MÅLET.

Jag hatar att sätta upp mål, och har nästan aldrig gjort det tror jag. Göra-listor är inte min grej. Nyårslöften, nej tack! Och hur har det gått för mig då? Tja, hyfsat tycker jag. Men, det är klart, det går ju inte att veta hur mitt liv hade sett ut om jag ständigt satt upp mål, nått dem och satt upp nya mål. Eller så är mitt liv som det ser ut nu frukten av en serie handlingar som varit just målsättningar en gång i begynnelsen, det är bara det att jag inte använt ordet MÅL. För det är klart, att skriva en bok, kräver ju att man når i mål. Att sälja mitt företag, välja att byta yrkesinriktning och vidareutbilda mig likaså. Det kräver en viss målmedvetenhet.

Jag tycker livet ställer så hårda krav ändå, utan att jagas av målsättningar. Prestationer och resultatfixering hovrar över mig som en enervrerande helikopter. Det stör mig och jag får hjärtklappning. Att ha mål är krävande. Jag väljer att leva med Karin Boyes ord som följeslagare:
           Nog finns det mål och mening i vår färd -
           men det är vägen, som är mödan värd.
Eller ännu hellre:
           Livet är en dans, och när du dansar avser du inte att komma någonstans.
          Meningen och målet är dansen.

Vad tycker du? Nu lallar jag vidare. Ciao!

Jättekul

Ska just gå och lägga mig och stöter ihop med Storas pojkvän i köket.
Han är törstig, jag laddar kaffebryggaren inför morgondagen.
A är träningsfreak och går precis som jag och Stora på SATS.

Han pratar om att träna squash; det är jättekul, säger jag.
Han pratar om tennis; det är jättekul, säger jag.

Jamen, om jag tycker att det är kul, varför spelar jag inte nångång då och då?
Jag, som ofta säger att inget är roligt.
Finns en öppning här, tror jag bestämt!

Good enough?

Det begreppet introducerades av barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicot.

You´re good enough, är något jag ständigt upprepar för mig själv som ett slags mantra.

Och det låter så himla bra tycker jag. Svenskan du duger har inte alls en lika bra klang. och att duga är inte lika bra som att vara nog.

Men vad innebär det då?

Jag tycker hela tiden att jag slits mellan att tycka att jag inte räcker till och att trotsigt försöka banka in good enough i mitt huvud.

Stora blir arg på mig, stänger in sig på sitt rum och svarar inte på tilltal för att jag sagt något väldigt klumpigt och obetänksamt som självklart sårat henne. (Och nu är jag inte ironisk. det jag sa VAR klumpigt)

Lilla undrar: måste du vara så otrevlig? när jag blir stressad över att alla bollar är på väg ner samtidigt och det känns som om jag är den enda som kan fånga upp dem.

De blir sura på mig och jag suger åt mig som en svamp. Blir ett sårat barn, när jag ska BORDE vara vuxen.

Vad var det jag sa, säger Den Inre Kritikern. I den perfekta världen förstår du, så blir inte tonårsdöttrar sura. Om du bara var en bättre mamma så skulle allt vara såå mycket trevligare.

Kan man vara good enough utan att komma från Saltkråkan, Bullerbyn eller vara Madickens blida moder?

Klart att man kan! Ska det vara så svårt att förstå?

 

Se så beundrad hon är av sina små telningar!!!

Inga sura miner här inte,gubevars.

 

Bildtexten bör läsas med lätt nasal röst och på journalfilmsstockholmska.



Mattfransarna bor granne med Norén

Det här med julen alltså...
ICE, Stora och Lilla vill gärna julpynta så tidigt som möjligt. Jag är så där lagom frälst.
Beror nog på min lata sida, det är jobbigt att hämta jullådor i källaren och att ställa upp en massa prylar som jag vet ska plockas ner igen om en månad och så glömmer man ALLTID någon liten pryl som man upptäcker precis som man ställt ner alla lådor i källaren igen då i januari. Ett år hade vi för övrigt ljusslingan på balkongen hela året, släck förvisso men ändå.

Julen har också vissa tråkiga assocoationer från min barndom. Mamma, som lärt sig av mormor, städade allttid så in i bängen och det långt inpå småtimmarna dan före dan. Att äta en julknäckemacka på var förenat med livsfara (smulorna!) och övervakades med hökblick från den inte så blida modern.

Det sista som traditionsenligt skulle göras, efter att mattfransarna var kammade (nej, jag skojar inte, så man fick passa vart man satte fossingarna också, vi snackar minerad mark) och köksväggarna var skrubbade, var att köksgolvet skulle knäskuras.

Jag glömmer aldrig första julen med katt. När julefriden infunnit sig i den lilla lägenheten (så mycket julfrid det nu kan bli med en sönderstädad mamma i huset), och alla gått och lagt sig. så händer det.

Katten hoppar rakt upp i den nyklädda och nyvattnade granen (för övrigt en historia i sig, där vi barn hänger upp kulor som den inte så blida modern raskt flyttar till en "bättre" gren en taktik som jag verkligen inte anammar idag), får den över sig, och det nyskurade golvet blir en sörja av barr, vatten, krossade röda kulor och samlingen av dagisproducerat julpynt från mig, min syster och min bror.

Jag tror att vi uppfann Norénjulen innan den blev ett begrepp.

Operation hålla sig vaken till elva och hämta Lillas kompisar som ska sova här. De har varit på Stockholm Horse Show och imorgon ska gänget till Globen igen.

Förutom handboll är ridning Lillas stora Intresse.

Jag dricker vin. ICE är driver.
Hämtning elva ikväll...

Vi håller oss vakna med-tadaaaa- Hajen.