Botar handbollsabstinensen

...fast tekniken kan ju vara. Alldeles, alldeles underbar.

När den samarbetar alltså.

Teknikterror

Skrivarna hemma hos strejkar ungefär varannan dag, och när de funkar skriver de ut ungefär vartannat dokument och KRÄVER sedan omstart.

Filmerna som spelats in med splidans nya videokameran går inte att bränna till DVD. "Fel format".

Kanalerna på TV:n på landet dyker bara upp när det behagar dem själva och på vilka kanalnummer de själva tycker är lämpligt och de här förbenade fjärrkontrollerna ska vi bara inte tala om (om Viasat skulle möta mig på en mörk skogsväg... i sällskap med farbrorn här...)

"Mamma, det är nåt fel på min mobbe!!!" (...skicka teleoperatörer, mobiltelefonfabrikanter, mobilnasare och deras gelikar till samma mörka skogsväg...)

Markören på min dator hoppar hit och dit, fastnar där den vill och gör mitt skrivande - mlngraaaarhhhgggg- omständligt och tidsödande.

Laddsladden till kameran? Spårlöst. Interpol!?

"Är det nåt fel på trådlösa nätverket?" väser ICE fram mellan blottade tänder, ackompanjerat av öronbedövande vansinnesknatter på alla tangenter. Samtidigt. Är det underligt att hans G har gjort myteri och försvunnit.

Appen där mina böcker ska finnas är lika oberäknelig som en fjårtis, och kräver lika mycket gull, lirkande och tillbejande av högre makter som densamma.

Och den där jämrans radion till köket där man kan streama musik direkt från Ipoden.

Jag säger bara: Döda mig!

 Men så arg som tant och farbror på filmerna blir ju aldrig jag, trallallllalllalllla.

The sounds of silence

Njuter av tystnaden. Det enda som hörs är kaninen som snarkar i solen, två hackspettar som spelar xylofon i dungen och ICE som prasslar med morgontidningen.

Påskafton.
Lilla är hos en kompis hela påsken. Stora är hemma i stan och putsar fönster (!)
Här härskar lugnet. Terrar blåmesen med appen Kvitter. ICE dricker gluwein. Nosen mot solen som snart dyker.

Jamen så är det ju

Bra skrivet om påsken, helgen som ställer minst krav på oss. Karin Thunberg sätter fingret på och förklarar varför påsken inte omges av samma stress och negativa tankar som jul, midsommar och nyår kan göra. Man kan helt enkelt koncentrera sig på att pånyttfödas. Precis som jag skrev i mitt inlägg "Operation Vår"

http://imperfectbitch2.blogspot.se/2013/03/operation-var-ett-forsok-till-motattack.html

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ett-ris-och-en-puss-racker-gott-i-kvall_8041194.svd#

Sorry för roddiga länkar. Bloggar från paddan...

Forts Operation Vår

Då dricker vi ett vin som ser ut som turistfälla, men som rekommenderas.
Lammstek, potatisgratäng.

Tulpaner och ljus inköpta enligt Operation Vår.

Operation Vår - ett försök till motattack

NÄ!
Jag tänker inte.
Jag tänker inte ta antidepp.
Jag har en annan strategi och går till motattack:

Klickar hem salva med bioidentiska hormoner plus något som heter 5-htp.
(ja, kan väl lika gärna bli skinnad av naturmedicinnasare som läkemedelsjättar. Läste i DN idag att VD:n för Astra Zeneca fick 550 miljoner på 6.5 år).
Fortsättning följer...

I helgen på landet blir det dessutom Operation Vår, vilket består av:

*Skrubb av sorglig lekamen, applicera ansenlig mängd lyxig BUS (Dior) över hela kroppen, inget snålt knussel här inte.
*massa annat smått och gott för att vårda och väcka upp och bli mindre glåmig. Note to self: detta ska göras varje kväll, hela påsken.

*köpa blockljus i vårfärger
*införskaffa påskliljor och tulpaner
*inviga kimono till mysig frukost i värmen från vedspisen
*sitta mot husvägg med kaffe i handen och nosen mot solen (för visst ska vi få åtminstone några timmars sol?)
*laga vitlöksspäckad lammfilé och dricka en riktigt god Rioja
*njuta av renbäddade sängar
*mota TV-tablåns skämsprogram i grind med Argo, En oväntad vänskap och Avalon på DVD. ICE är tvångskommenderad (brukar aldrig tvinga honom att se film, men nån gång ska ju vara den första.)
*sova länge och njuta av tystnaden mitt i skogen
*försöka att locka fram kattugglan (blev så jublande lycklig förra året när en hel familj flyttade in i ICE hemmasnickrade uggleholk)

*konversera med grannens unghästar
*titta på korparna
*ta en och annan promenad om inte grusvägen är som en rodelbana, vilket ju är en bra ursäkt för att slappa
*om rodelbana = kura ihop sig på kammaren, tända en brasa och läsa
*räkna till tio när hon käringen vill ta ordet

Sist men inte minst: ha realistiska förväntningar. :D

Glad påsk på dig! Vad ska du hitta på?

Divina vill inte

Återbesök hos gyn.
Divina (östrogenet) biter inte.
In i bubblan med antidepressiva då.
SUCK.

En bok om att vara mamma

Om du inte läst Joan Didions Blå Skymning - gör det!

Handlar om hur hon året efter hennes make sedan många år avlidit knall och fall hemma middagsbordet, också mister sin dotter endast drygt fyrtio år gammal.

Ständigt aktuell i nobelprissammanhang, men låt dig inte avskräckas av det. Hon skriver så enkelt och rakt¨på så det nästa gör ont i kroppen. Själv sträckläste jag boken på tre timmar blankt, tror inte ens att jag hann med ett glas vatten.

Hon skriver mycket om att: "det är först nu jag inser" och "nu,många år senare förstår jag varför....

Ett tankeväckande och skrämmande perspektiv för mig som mamma. Tänk så mycket det är som jag inte ser och förstår just nu, men som kommer att klarna i framtiden.

Recension hittar du här och här.

Mer kärlek och mindre ordningsman

Sitter i vardagsrummet framför TV:n.
Säger till ICE som lämnar matsalen:
"Släcker du ljusen på matbordet?"

Varför säger jag inte:
"Kommer du och gör mig sällskap i soffan?"

Discopingla

Som gammal discopingla kan man inte är man inte låta bli att skaka rumpa när man ser denna från SYTYCD.

Tänker mig tillbaka till min glansiga, lila discooverall, make-up och frilla a la Red Light District och den där glittersalvan som man smetade på axlar, kindben och det lilla decolletage man då hade...

Ahhhhh, those were the days...

Expertisens tankar om ilska

Apropå ilska så har SvD en bra artikelserie om just detta och du kan läsa artiklarna här och här.

• Freud menade att om man förtrycker ilskan så kan det leda till depression.
• Ilska kan vara en skenmanöver för att slippa känna något svårare - sorg.
• Anna Kåver menar att ilska är som en "marktäckare" som, ofta men inte alltid, döljer andra, icketillåtna känslor som feghet eller svaghet.
• Ilska kan ha drag av katharsis - pånyttfödelse - förlösande och nödvändigt.
• Ilska är en av våra grundkänslor, en kraft som leder oss framåt.
• Man ska handskas varsamt med ilska, då ilska kan föda mer ilska.
• Men känslan ska inte patologiseras (det är ingen sjukdom) utan beror på temperament, genetik, fostran, hormoner (tack!) situation, kön och klass.

Jaha, det var dagens teorilektion om ilska, från expertisen.
Nu går jag ut på min PW och praktiserar lite.

Gaaaaaaaah!

För några månader sedan blev jag inbjuden att vara med i en bioklubb, bestående av fem andra tjejer. Jag blev jättesmickrad, lilla moi liksom, och tackade jag på stående fot, bekräftelsejunkie som jag är.

Nåväl. Nu är det bara det att jag är riktigt snobbig när det gäller filmer och trots att det var det som var själva grundidén med den klubben, nämligen att man ska gå på filmer som andra väljer, för att vidga sina vyer, blablabla, så pirrar det i kroppen av olust.

Ikväll är det tänkt att vi ska se OZ. Och om inte min aversion var stark nog redan innan så läser jag en recension (som jag utgår ifrån att man INTE ska göra):

Som en Jehovas vittnens broschyr på LSD. Långa transportsträckor med meningslösa 3D animationer.

Filmen är två timmar. Två. Timmar.

På förhand sitter jag också och retar upp mig på vad som framkommit under de tidigare bioträffarna som alltid följs upp av en enklare middag på stan:

"Hihii, tänk att vi sett så många barnfilmer tidigare."
"Åh, min son kommer att bli jätteavis när han hör att vi ska se OZ!"
"Det är så bra att ha koll på det ungarna ser på bio"

Fasen, vi är runt 50 hela gänget!
Är det verkligen så att de gillar barnfilmer och är det mig det är fel på som inte går igång på fantasy och sånt?

Jag vill se filmer för vuxna!!! För min egen skull, inte för ungarnas.
Får se det här som ett socialt experiment helt enkelt.

Gaaaaaaaah!

I väntan på Den Gudomliga

Tre timmars PW förra veckan. Ett OK reslutat, men kunde väl ha blivit ett och annat gympass också. Vill ju också passa på att njuta av det soliga vädret, känns som om solen varit framme i flera veckor i sträck nu. Hoppas på bättre facit denna veckan, vad gäller träningen.

Det - vädret alltså - borde ju göra att Fröken Piggelin skulle behaga gästa mitt enkla tjäll, men se det passar tyvärr inte den damen. Eller så är det Kärringen från Blåkulla som driver henne på flykten.

Väntar för övrigt fortfarande att Divina ska kicka in.
Jag väntar fortfarande j****gt mycket på det, och familjen också kan jag säga.

Annars får jag nog fasen checka in mig på någon isoleringscell, alternativt låta något proffs sedera mig. Så där som de gjorde med han indianen i Gökboet.

Just nu skulle jag ge vad som helst för att få vara ett kolli i vegetativt tillstånd, liksom för att få ta ett break, både för min egen skull och för familjens. Gynekologen berättade för övrigt om hur hon hört berättelser om både skilsmässor och kvinnor som gjort sig totalt osams med både egna barn och arbetskamrater.

Så jag upprepar besvärjelsen:

Jag är inte tokig, jag är bara 50 år.

Ksssskssssksssss - komsi komsi nu lilla Gudomliga!

Sorry to disappoint you

Kul att ha läsare från Ukraina, Serbien och Malaysia.

Något säger mig emellertid att bloggens engelska titel väcker förhoppningar om något annat lite mer hur ska jag säga det - mer avklätt och med ett nasty sug i blicken.

In your dreams, hälsar hon som ser Blåkulla som sin åretrunthemvist.

Jag vill inte ha någon j***a bison!

Åker en sväng till landet för att se om mössen haft julafton igen. Skrev ju i ett tidigare inlägg om ICE och hans upptäckt av bisonkött på Vivo. Trodde att det var klart som korvspad för honom vad jag tyckte om att äta denna typ av oxe = nej, tack!

MEN, nu i bilen och med modet hos en kamikazepilot dristar han sig till att kläcka:

"Ska vi inte prova bisonstek, ändå?"

Ettvåtrefyrafemsexsjuåttanio. Ettvåtrefyrafemsexsjuåttanio.Ettvåtrefyrafemsexsjuåttanio.
Sen spricker jag:

"Jag vill inte ha någon j***a bisonoxe, vad är det i det som är så j***a svårt att förstå!!!" (OBS att ungarna ej är med på denna - som det ska visa sig - solskensresa)

Efter några - enligt mitt tycke - väl valda liknelser om vad han skulle tycka om jag föreslog saker att äta som HAN inte gillar, så fortsätter resan under kompakt tystnad. Det enda som hörs är min andhämtning och mina hjärtslag.

Nåväl. Framme vid Älggården inser jag det faktum att det fortfarande är en halvmeter snö på väg fram till dörren.

Så synd om mig som har ett lantställe. Utöver en fin våning i stan. Ett ställe som dessutom inte är en "skokartong på motorvägen. " Ja, du hör hur svårt jag har det.

 

ICE har varit ute tidigare i vinter för att vittja musfällor, se till att inget frusit sönder osv. Spåren finns kvar i snön och är egentligen en perfekt väg fram till ytterdörren.

 

MEN.

 

Han är 180 och jag är 160, så hans steg är alldeles för stora för mig!!!

 

Stackars mig som har en man pulsar genom snön för att sköta om huset. Och stackars mig som har svårt att ta mig fram. Tom Cruise i "Born 4th of July" skulle hjula av lycka om han skulle kunna gå genom snön.

 

Nitroglycerinet i mig är nu på väg att explodera. Och det gör det. Ungefär halvvägs ramlar jag (och det är ICE fel, så klart) och tar mig inte upp är egen maskin. Med min ischias och söndertrasat ledband i kombination med blankslitna gympadojjor, exploderar jag i ett primalskrik.

 

Oj, så har jag inte skrikit sedan den dagen för tjugo år sedan, då jag stod framåtlutad på knä i en förlossningssäng, med ett krampaktigt grepp om lustgasmunstycket och mitt under värsta värkarbetet känner något som liksom rispar mig lätt på baksidan av låren, vänder mig om och upptäcker att det är ICE som så geshvint har lagt upp sportdelen i DN ovanpå mina vader, och inom loppet av ungefär 0.2 sekunder har jag förvandlat tidningen till knappt centimeterstora beståndsdelar som singlar genom förlossningssalen med ICE som chockad publik.

 

Väl framme hämnas jag på ICE genom att att upp delar av den JAPP som är tänkt att agna råttfällorna med. Moahahahahaah - eeeevil bitch.

 

Vägen hem blir inte mycket muntrare den och vi bestämmer oss för att göra hemgjord pizza till middag. ICE går in och handlar.

 

Så synd det är om mig som har en man som handlar och erbjuder sig att fixa middag trots att jag nyss gjort en lysande rolltolkning av Dr. Jekyll & Mr Hyde.

 

Jag stannar i bilen och surar och försätter mig i  något slags stake-out-mood.

 

Spanar in skylten och tänker att :Om han kommer ut med bison - hur ska jag göra mig av med kroppen? Och då menar jag inte oxen...

 

Han klarade dock livhanken denna gång och vi kör vidare till nästa anhalt, en annan butik där jag ska hämta ut paket. 10 pers före i kön. Lugn och fin nu bitchen.

 

Så jättesynd om mig som klickat hem lite sommarkläder och böcker och som service kan hämta ut paketen i samma kvarter som jag bor.

 

Ler tillkämpat från öra till öra och folk tittar lite medlidsamt. Känner mig så här:

 

 

 

Jahapp, det var min dag det - inte som Den Bästa Dagen. Inte riktigt, trots att jag ansträngde mig så fint...

 

Jag är - i skrivande stund - fortfarande gift. Tror jag, i alla fall.

 

Hur har din dag varit?

 

Uppdatering/komplettering: För dig som blir förskräckt. Jag och ICE grälar i princip aldrig (det kanske är det som är problemet.)  Jag har hittills blivit ilsk ungefär vart tionde år. Skulle vara intressant att veta hur "normalt" det är. Hur ofta blir du arg? På vad? Och hur yttrar det sig?

 

 

Att slåss mot gubbsen i en styrelse

Under några år så arbetade jag i styrelsen i en ideell organisation. Det var kul och stimulerande, något som jag behövde eftersom jag bitvis hade tröttnat på det arbete jag hade då.

Fulla av visioner och idéer började jag och Ingrid, min kollega och goda vän, arbetet med att få den i vårt tycke avsomnade och gubbiga organisationen att börja ta fart igen med medlemmarnas bästa för ögonen.

Tror att vi höll på och kämpa i tio år, lite som Sancho Panza mot väderkvarnarna. Vi blev utsatta för det mesta: undanhållande av information, bastuklubbsmentalitet där det mesta var "beslutat" redan innan styrelsemötena, förminskning och förlöjligande och andra typer av tvivelaktiga metoder.

Kanske skulle vi ha gått lite mer varsamt tillväga med herrarna för att inte skrämma skiten ur dem och därmed få dem emot oss, men men.

Kulmen nåddes på ett årsmöte där åtta herrar uppradade på podiet, inför uppåt hundra medlemmar pekade ut mig: "Det är ditt fel att allt har gått fel", var andemeningen. De andra  tittade tyst på och höll med.

Ja, jisses, det var tider det! Vad mycket vi lärde oss Ingrid och jag, och vad mycket vi trots allt åstadkom och genomförde under de där åren. Trots allt är det inte mycket vi ångrar, än mindre vill ha ogjort.

Jag lämnade branschen för länge sedan, men Ingrid är kvar, och hon berättar om att folk kommer fram till henne i olika sammanhang och säger: "Ni hade ju faktiskt rätt, du och X"

Den här dansen från SYTYCD visar vår kamp vi styrelseborden, då för länge sen.

Dans

Tänkte introducera en ny etikett här på bloggen: Dans

Jag snubblar då och då efter timmar av surfande över filmsnuttar som är roliga och/eller inspirerande och som får mig att skratta, gråta, le.

 

Jag ger dig två minuter William, som låtit sig inspireras av mamma och pappa som är dansare.
H

Har du också ormgrop i badrummet?

Alltså, det måste ånga av lust och hormoner i badrummet.

Så fort jag vänder ryggen till har de förökat sig. Jag gissar på återkommande ormgropar och ser bilden klart framför mig:

Vällustigt gnider de sina fuktiga kroppar mot varandra, och de blir bara fler och fler - aldrig färre - inte ens när de har tömts till sista droppen.

Jag pratar alltså om shampo- och balsamflaskor.

Har du samma problem? Funkar preventivmedel?

Thanks, but no thanks!

"Vet du vad de har börjat med nere på Vivo?", säger ICE med värsta cliffhangerrösten.
"Bisonoxe!!!"

Jäeck, grimaserar jag och jag och ger honom jädrigt raka direktiv att jag inte önskar bli överraskad någon kväll. Ingen kväll. Eller dag. Aldrig någonsin. Tack.

Slut på meddelandet.

ICE försöker droga mig!

Helt plötsligt så här mitt i mars hittar jag ett paket pepparkakor överst i brödlådan.
Är det ICE som vill gardera med snällkakor i väntan på att Divina kickar in?

Nomnomnom, snäll bitch.

Den Bästa Dagen

Ahhh, vaknar av fågelkvitter och en mjuk solstråle som letar sig in till min huvudkudde. Härligt utsövd, omfamnad av nytvättade och soltorkade lakan. En kärleksfull blick på min man. Låter honom och övriga familjen sova vidare, går ut på den soldränkta balkongen och med katten som enda sällskap gör jag min yogarutin. Mjuk och spänstig som en gepardhona låter jag dagens första tankar ta form.

 

Klart Den Bästa Dagen hälsas med champagne

Kroppen har fått sitt. Nu är det själens tur. Tankarna om den nya dagen förnimmer
givande och överraskande samtal med både nära och helt nya, spännande bekantskaper.

Jag ska prata med min man om hur vi ser på om livet, det som varit och det som kommer.  Jag frågar honom om hur han ser på saker och ting, och bemöter hans svar med nyfikenhet och värme. Full av förundran vill jag veta mer det som vi tycker olika om, tänk vad intressant hur vi kompletterar varandra med våra olikheter.

Framför mig ser jag en man som gjort och kommer att göra allt för mig och barnen. "Du är det bästa som hänt mig" säger jag och kysser honom. "Jag klarar mig inte utan dig och jag vill göra allt för att du ska känna dig lika älskad som jag."

Lika är det med de möten jag har med barnen, jag vet att tiden av uppfostran är avklarad och att jag och min man vaccinerat dem med god etik och moral och sunda värderingar. Jag känner mig trygg med att de bemöter sin omgivning med respekt, att de vet vad som är rätt och fel (och att det ibland inte finns rätt och fel), att de känner att det är OK att begå misstag - och att tillåta både sig själva och andra att gå vidare och få en andra chans. Och framförallt att de har en tro på sig själva och en trygghet i sin egen person, med fel och brister, med vackra sidor och personliga styrkor.

Med den stora tillit jag har både till dem och till min förmåga att vara mamma och förebild, så möts vi nu på samma nivå, i systerlig anda, med nyfikenhet på deras syn på livet. När jag lyssnar på dem så är jag deras Bästa Vän. Och när jag säger något till dem så är det inte förmaningar och förslag på lösningar, nej, jag ställer frågor till dem, och litar på att de själva finner svar på frågorna.

Jag blir inte alls förvånad eller frustrerad över att de tänker annorlunda, gör annorlunda och ser världen annorlunda än vad jag gör. Här finns inget rätt eller fel. Här finns ingen skuld och skam som jag för över på dem. Eller de på mig

I vårt samtal förundras vi över livets förunderlighet, föränderlighet och över den ynnest som det innebär att få leva tillsammans. Livet är ju så spännande! Och svårt.

Ja, också har vi ett litet gräl också, som ett kvitto på att det är OK att tänka, känna, göra olika, men också att få säga ifrån. Och vi grälar inte alls enligt instruktionsboken och det är som det ska. Vi klarar det.

Under dagen har jag också träffat en otroligt spännande, intressant, annorlunda person som ger mig nya insikter och perspektiv. Som kanske får mig att ompröva en sanning som jag länge trott på, som lär mig att gå in på djupet i en fråga, någon som får mig att komma ihåg denna dag som dagen då det hände något VIKTIGT. När vi skiljs åt så känner jag att även jag har gett något och att också hen känner sig berörd.

Jag hinner också med att göra fel och att förlåta mig.

Kvällen bjuder på skaldjur, champagne, tryffel, Amarone, nåt från grillen, sparris, några munsbitar ost och en lakritstryffel med havsalt. Nej flera.

Älggården visar sig från sin bästa sida och bjuder på en tropisk, vindstilla kväll och i solnedgången kommer stona med föl nere i hagen. Precis när vi ska gå och lägga oss, även här i sol-och-vind-lakan, så gör två av fölen glädjerusningar genom hagen, liksom för att påminna oss om livets mening. Mer som en fråga än som ett svar.
Precis som det ska vara.

Sju ynka pynka veckor

Med sju veckor kvar till golfresan till Lucca, fortsätter jag min känna-mig-snygg-trots-allt-kampanj.

Men det räcker ju inte med att vara snygg och gudomlig (östrogenpillret Divina, du vet) på golfbanan.

Man bör ju också orka gå i fyra-fem timmar varje dag, och man bör ju också komma i golfkläderna, och man bör ju också mjuka upp kroppen så att svingen åtminstone sitter -inte som en smäck - men i alla fall lite grann...

Lägg märke till hur jag använder ordet bör när jag pratar om detta. Kunde lika gärna ha tagit i med måste.

Mja. Hur vore det är byta ut bör mot vill?

Jag VILL komma i golfform, därför blir det nu sju veckors fokus med Pump för musklerna, Body Balance för smidigheten och Power Walks får flåset.

Det är SKIIIIIIITTRIST att läsa om någon som tränar. VEEEEEET.

Men jag gör det bara för att komitta mig och sätta lite press på mig själv.

Sju ynka pynka veckor ska jag väl greja?

Jaaaa. Det. Ska. Jag.

Over and out.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Idag blir det inget eget sportande, däremot två handbollsmatcher.

Titta, vad snygg jag är!

Det här ska bli mina mentala bilder från och med nu.
Stark. Vacker. Stolt. Tillfreds. Mänsklig.





Livet - så funkar det!

Tänker på hur lite jag vet om livet. Ju äldre jag blir och för var dag som går så känner jag mig alltmer okunnig. Om hur saker funkar.

Om vem jag är. Förlåt, håller på att bli. ;-)

Vilka är mina barn? Vem är ICE? Jag tror att jag har ett hum, men...

Det är som om ekvationen Livet & Relationerna får allt fler variabler. När jag "löst" en liten del så vidgar sig en annan del av ekvationen till ett antal nya frågetecken.

För mig som gärna vill kunna allt och veta allt är det, hur ska jag säga, utmanande.

Utmanande. En förskönande omskriving för: skitjobbigt.

Men å andra sidan, hur tråkigt skulle det inte vara att vid femtio kunna säga:

Åkej, livet, nu vet jag hur det funkar!

Familjens nya kelgris

Nu är hon äntligen här, Divina, hon som ska återförena familjen i sann harmoni. De andra vet inget än, så det får bli en glad överraskning för dem.

Förhoppningarna är stora att Divina ska förgylla familjens vardag på sällan skådat sätt och genom sin blotta existens ska skapa frid i huset. Jaa, att hon helt enkelt ska bli familjens nya kelgris! Och som grädde på moset behöver denna lilla darling inte promeneras, kuperas, kloklippas, veterinäras etc.

Fiiiint östrogenpiller. Plats! Välkommen till familjen!

Undrar för övrigt vem stollepettern som namngett detta medikament är... Divina...
Blir jag gudomlig nu?
In his dreams, maybe.
Jo, förresten, jag ska inte vara så kitslig- jag blir gudinna!
Deal?

Romantisk hotellnatt

Örebro. Lördag. ICE och jag. 

 

Gör som Tabita. Unnar mig.

Nu när själen fått sitt genom Ulricas bok och de härliga tjejernas PK-film är det dags att balansera upp med lite yta och estetik. Jag estetik enligt mig då, vet ju att smaken är som baken.

Så jag gjorde som Tabita, och som Malmöladyn uppmanade mig till i en kommentar: jag unnade mig lite. Ja, Tabita kanske tänker sig helt andra saker än en dörrmatta, men men...

 





 

Hortensian är äkta vara, och så j****a svårskött då den dricker väldans mycket vatten. Det är nästan så man får stå bredvid den och slänga på vatten ungefär som han betjänten på nyårsafton, för så fort man vänder ryggen till har den druckit upp och slokar betänkligt.

 

Men den hämtar sig direkt. Tack för det!

 

Nej, nu är det ICE som får leka betjänt till mig och hälla upp ett glas för nu blir det bubbelbad.

 

Jag är så tacksam för att jag har en sån som ICE, att jag har ett badkar, att jag kan dricka ett glas Chablis, att jag släpat hem tunga matkassar, tunga för att jag har två underbara döttrar som vill sitta hemma med oss en fredagkväll, tacksam för att jag har en Moder som firas 70årsmässigt imorgon, med syskon, respektive och alla fyra syskonbarnen mellan 8 månader och fyra år.

 

Varför känner jag mig dum när jag skriver om tacksamhet och bra saker?Är det Luther som sitter på ena axeln och Jante på den andra och snackar en massa gallimatias? Luktar det skryt?

Försvinner det braiga om man talar om det?

 

En riktigt härlig och solig helg tillönskar jag dig, kära läsare.

Vad ska DU unna dig?

Kanske att stanna upp, luta dig tillbaka mot en husvägg och vända nosen mot solen?

Gråtstark

Gråtdagar.

Gråter när jag ska gratta Ulrica till boken. Gråter när jag hör kulturministerns tal till Ulrica på releasepartyt. Gråter när jag ser och hör hennes lilla son spela och sjunga solo. Gråter när jag ser de fem tjejerna från Fryshuset som gör en akustisk version av Swedish House Mafias Don´t you worry child, och hör texten i ett nytt ljus.

Gråter när jag speedläser Någon att lita på:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
att ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att nå dit.
                                                      Marie Anthony,  ur Någon att lita på

 Känner mig gråtstark.

Hur PK ska vi vara?

 

Internationella kvinnodagen idag.

För mig som kvinna med döttrar känns den här filmen angelägen och tankeväckande. Dessutom är det välgjord, smart och rolig. Så se den!

Ska vi "lyfta frågan", ska vi vända andra kinden till och nonchalera, eller ska vi agera?

Jag vet inte. Vad tycker du?

Releaseparty

I går var jag på releaseparty för en vän som skrivit sin andra bok, Om barn och livets frågor, den första heter Någon att lita på.

Hon jobbar som präst på Fryshuset sedan många år. För mig var det första gången jag besökte detta omtalade ställe.

Efteråt slår det mig att det Ulrica och Fryshuset arbetar med är så - viktigt. Att möta människor som inte lever räkmacka och att hjälpa dem, nej hjälpa är fel ord, det blir så von-oben, gå tillsammans med dem är nog bättre uttryck. (Här anar jag, och kanske du, att Ulricas tal predikan under kvällen gjort stort intryck.) Jag menar hur viktigt är allt annat på en skala? Hur mycket betyder det?

När jag var i tonåren sa jag skämtsamt att jag ville bli Sveriges första präst som var ateist, så detta med prästrollen var uppenbart något som intresserade mig redan då. Minus det religiösa då förstås :D
Om du läst den utökade presentationen av mig (30 nyanser av mig, ovan) så ser du att jag gillar biskopar. Tror att det är främst för att de verkar ha tänkt efter om saker och ting, de har en slags livsvisdom.

Samma sak känner man när man pratar med Ulrica, det finns ett slags djup, som på samma gång är märkligt lättillgängligt. Och hur häftigt är det inte att känna en präst?

Har kommit halvvägs i läsningen av boken och många hundöron har det blivit.

När Fan blir gammal blir hon religiös, säger man.

Undrar om det gäller Bitchar också?

På gymmet

• Vuxna män som tränar biceps i toppluva
• Grabbar i strumpor - och badtofflor
• Tjej med ankläppar, förminskad näsa och sillisar som skryter över att hon blev av med körkortet för att hon druckit tre groggar
• Tjej som sätter på läppglans -  innan passet
• Män som vid anmodan att inta positionen axelbrett på pumppasset nästan spräcker grenen på träningsshortsen
• Supersmal, snygg artist och programledare med en body to die for
• Granngubben som enligt ryktet raggar på småtjejer och har alldeles för tunga vikter på stången
• Rocky-wanna-be-snubbar med uppfälld huva som får dem att se ut som någon sorglig juggekaraktär ur Snabba Cash.
• Medelålders män som blir lika strutta-runt-till-sig som matadorerna i Tjuren Ferdinand när de ska castas till nästa tjurfäktning  - allt för att instruktörstjejen tilltalar dem. Just dem!
• Människor - oftast av hankön - som inte kan hålla takten
• Överviktig tvåbarnsmorsa med kulmage och otrendig outfit som försöker hänga med, stönar upp hantlarna som ett tennisess , dansar sig sexigt (hrmpffff) lycklig på Zumban och gråter en skvätt på den efterföljande stretchingen till Michael Bubles Home, och struntar i att  någon ser, samtidigt som hon känner stor ömhet till den vackre instruktören som sänder ut så mycket värme och som hon hoppas har ett fint liv, och känner sig jädrigt nöjd och stolt varje gång hon kämpat ned demonerna som uppmanar henne att skippa träningen och istället checkar in

 

Varför?

Varför?

...har jag Expressen som startsida på datorn, en sida som jag dessutom av någon outgrundlig anledning scollar mig igenom. "Anna Book i drama - hårsnodden fastnade." Wow.

...börjar hantverkare jobba högt och ljudligt kl. 08.00 för att sedan tystna för gott vid 9.00?

...läser jag bloggar som behöver skämskudde?

...är det bara i "manliga" yrken som man kan se en som borrar och en som tittar på? (har du sett ngn undersköterska som bäddar en säng och en annan som tittar på?)

...sänder inte TV fler intelligenta program med smarta människor som har något att berätta och som dessutom får tala till punkt? Typ Min Sanning som går nu?

...förväntas jag som medelålders kvinna väja när jag möter någon på trottoaren? (Revolterar, tyst men aktivt ibland genom att borra ner blicken och kräva min del av trottoaren - moahahhahh)

...har vi sådan kändisvurm som vi har, där folk i princip är kända för att de är kända? Och när de kommit dit så får de bokkontrakt? (Jaaa, jag är avis och missunsam.)

...finns det såna som funderar över svarta hål, en bot för cancer eller lösningen på befolkningsexplosionen och hur maten ska räcka till alla och miljöhotet och fan och hans mormor, när man kan undra över så viktiga saker som avhandlas ovan?

Varför?

Nu får hon tamefanken flytta

Situationen kan vara hur obetydlig som helst.

ICE spolar J******GT HÖGT i kökskranen när vi pratar med varandra. En handbollsdomare i Lillas match missar ett självklart domslut. En torktumlare som inte är urplockad.

Resultat:  jag blir inte irriterad. Jag blir inte arg. Jag blir inte upprörd.

Jag blir RASANDE.

Det är så där så det svartnar för ögonen och jag hinner nästan inte hejda mig. Jag har aldrig haft PMS, men inbillar mig att det är så här det känns.

RASANDE. Det är det enda ordet som kan beskriva känlsan som kastar sig över mig.

Som sagt: jag känner inte igen mig själv.

Jag vet bara att begreppet klimakteriehäxa är väldigt på pricken.

Undrar när hon ska sitt pick och pack och dra? Häxan alltså.

Jag har glömt att mata duvorna i parken!

Jamen då tar vi och peakar periodens pansjobonanza!

 

Koloskopi

Mårbackapelargoner ackompanjerade av talgoxars glada drill (just denna punkt kan uttalas lätt nasalt, ungefär som en gammal journalfilm)

Gnäll på TV-program

Dokumentärradio

Omkullramling på plan mark

Laxermedelsmåndag

Vårstädning

 

Är väl egentligen bara matning av duva i park, utskällning av valfri ungdom av idag och  spisa stenkakor som saknas.

 

Men som lite bonus, grädde på moset, ger jag dig kulturtantsbidrag - big time!

 

Nobelpristagare, gubevars! Fviiiint ska det vara!

 

Allvarligt; lyssna, låt orden sjunka in, fundera, njut. Tar bara två mintuter. Du kommer inte att ångra.



  

 

Romanska bågar av Tomas Tranströmer. 

En sån härlig metafor för vad det innebär att vara människa.

Lyssnar gång på gång och får tårar i ögonen.

 

 

Hoppas att du får en riktigt härlig vårhelg, hälsar hon som tar lite beautysleep imorgon när ICE och Lilla går upp kl. 06.00 för att spela första matchen i turneringen kl 08.00.  Sååå snygg kommer jag att bli.

 

Jämrans möss och söta talgoxar

Vårstädning på Älggården, snö till knäna och talgoxar som flaxar runt i snötyngda buskar. Mina Mårbacka är uppätna, måste ha varit en tuff vinter för detta var premiär. Jämrans möss, som också gått loss på prydnadskuddar och köksinredning. Undrar om det går att väcka pelargoner från de döda?