Utskällning, dispyter och duktighet

Är jätteglad över att Stora fått erbjudande att börja jobba heltid istället för deltid på nya jobbet - måste betyda att hon sköter sig! :D
Den där utskällningen jag gav henne härom dagen...hm...hon behövde nog den ändå då det handlade om hur man beter sig på en arbetsplats till skillnad från skolan.

(Som jag sa till min syster: "jag vet att man inte ska bli förbannad på sina barn, men... Då sa hon att det fick man visst. Se där vilka konstiga regler man sätter upp för sig själv. Crazy.)

Det ÄR ju faktiskt inte så lätt att veta när man har sitt första jobb... Man var väl inget socialt geni själv i den åldern.

***
Lillas dispyter med kompisen fortsätter. Jag säger åt henne att sluta svara på sms- och telefonterrorn, men då hotar kompisen att ta livet av sig, säger Lilla. Svårt det där. När ska man rycka in och ringa föräldrarna och när ska hon få öva sig på att hantera svåra situationer som detta?

***
Har kommit igång med träningen igen, två pumppass denna vecka, och imorgon väntar dubbelpass med Zumba och bodybalance. Skönt att få känna sig lite duktig. För hur smart var det på en skala att göra ett uppehåll på en månad. Grrrrrrrrrrr.

Gäsp

Den här tröttheten håller på och ta livet av mig. Jag vill bara sova och sova... Visst, det heter tydligen "oxveckorna", men jag har aldrig känt av det så mycket tidigare år. Det är väl Gammeln som gör sig påmind, trots träning och färskpressad apelsinjuice. Gäsp.

"Ursäkta, min herre har en stringtrosa runt halsen!"

Dagens asgarv får jag när ICE kommer hem och berättar följande:

Han går till jobbet på morgonen med den nytvättade jackan på sig. Vid halsringningen sitter det kardborrband. Efter några timmar och besök hos några kunder tar han av sig jackan för att sätta sig i bilen. Då upptäcker han att det sitter fast en svart strumpa i kardborrbandet!

Tur att det inte var Storas röda stringtrosor. Undrar om någon skulle våga säga:

"Ursäkta, men du har ett par stringtrosor runt halsen..."

Skrattade så vi grät gjorde vi alla fall.

Error

Sitter i köket i min favoritfåtölj vid spisen. (Inte för att en kvinnas plats är just vid spisen, men för att kunna peka med hela armen när övriga familjen lagar mat...be dem sänka eller höja värmen på plattan, fråga om de saltat pastavattnet, påpeka att det nog är dags att vända på köttet...Eeeeevil Bitch)

Då händer det som som händer åtminstone mig då och då; hjärnan abdikerar. Hårddisken skriker error. Arbetsminnet har emigrerat temporärt. Det känns som om det ryker ur öronen och det luktar bränd hjärnsubstans. STOPP!

Orsaken:
1. förhör på kemiprov (hur kommer det sig att Lilla tror att jag kan allt om syror och baser, liksom, utan att läsa på, tack för komplimangen, men...)
2. Hör hur Stora och boyfriend grälar och hon ställer ultimatum om något (typiskt den åldern, va?)
3. diskuterar med ICE och Lilla om en konflikt med en av Lillas kompisar
4. pratar om huruvida Storas arbetsgivare har dragit för lite skatt på hennes första lön eller inte

Hur är det för dig? Den här myten om kvinnors simultankapacitet, är det inte dags att krossa den nu, va?

Gråtfilm

Såg Les Miserables på bio häromdagen och trodde jag skulle snörvla ihjäl mig. Tröjärmen  som jag torkade tårarna mot var helt sjöblöt.
I början kändes det lite störande att de sjunger alla repliker, men efter ett tag så...
Jag verkar tillhöra de få som inte sett musikalen på en scen någonstans, vet ju att det finns många fans där ute. Se den om du vill gråta ur dig ordentligt.

Anne Hathaway gör sången I dreamed a dream så j***a naket och rörande att jag saknar ord, en enda tagning med hennes ansikte i maximal närbild. Wow! Visste inte att hon var en sån bra skådis.

Busy i Peking

USM i handboll för Lilla. Ikväll blir det middag i Norrköping med handbollsfamiljen. Kul!

Tillit och osanning

Jag gör så gott jag kan. Eller kan jag göra bättre? Ständigt detta funderande på om jag lagt ribban för högt eller för lågt.

Tänker på detta med att skapa tillit och förtroende i föräldra/barnrelationen. Vad kan jag göra och vad kan jag förvänta mig av dem? Klart att jag har huvudansvaret. (Huvudansvaret, vilket ord egentligen. Det vittnar om min inställning... Ansvar låter tungt, så tungt. Var finns glädjen?)
Hur mycket försöker jag och hur mycket försöker de? Ömsesidigheten är ju ett fundament, eller hur?

Under några år av deras uppväxt så far de med osanning, så är det bara. Jag tror att det är en del i deras utveckling, och där är jag ense med psykologerna. Ofrånkomligt.  Det är inte är inte en fråga om OM det är en fråga om NÄR.
Men om tillit kräver att man kan lita på varandra, hur ska det gå till, när jag märker gång på gång att saker inte är som de säger att det är. Sedan när man dubbelkollar något blir man anklagad för ett inte LITA på dem.

Det är fasen en ekvation som inte går att lösa.

Jag är blå-vit just nu

Mer Melankoli.
"Melakolin kan vara självmords-svart, depressions-grå, tomhets-vit eller stämnings-blå. Den kan visa sig som ångest, leda, längtan, trötthet, tomhet, rastlöshet eller njutningstvång. Men ett bestämt tema finns alltid där: brist eller förlust. "



Jag är blåvit just nu, men jag hoppas på att få många fler färger på min personlighetspalett snart, och får att nå dit måste jag komma på 1. vad jag har för lite av (brist) eller 2. vad jag har förlorat.
Hur är det med dig?

Duracellkaninen är det nya svarta

Utforskar melankolin just nu. Tillsammans med Karin Johannessons bok Melankoliska rum. Känner liksom att jag måste reda ut detta ämne innan jag kan ta till mig Lyckofällan av Russ Harris, en bok som handlar om hur man kommer ur nedstämdheten.
Här kommer några intressanta och tankväckande bitar ur Johannessons bok:

Om att visa känslor: på 1600-talet signalerade manliga tårar, under 1700-talet empati, men under 1800-talet, brist på behärskning. I början på seklet ansågs bara överklassen kunna vara deprimerade och sömnlösa.

Reflektion: är det den rådande kulturen som bestämmer hur känslorna ska värderas? Ett slags mode?
Det är alltså viktigare vad jag bör känna - idag till exempel ska man ju vara lycklig, glad, positiv, entusiastisk, energisk Duracellkanin - än vad jag egentligen känner (leda, misströstan, energilöshet). Inte nog med att man inte är på topp - man är dessutom FEL. Man är out of fashion!

Manligt/kvinnligt: Periodvis har de manliga eliterna utvecklat ett "feminint känslospråk" som har varit riskfyllt, för när en manligt kodad känsla (melankoli, nostaligi, leda) byter kön, riskerar den att tappa status och ges mindre glamourösa namn.
Reflektion: en man är alltå nostalgisk, en kvinna är klimakteriehäxa eller SVBK (sveda-, bränn-och värkkärring)

Det är ju tur att man är så otrendig och omedveten om modets nycker att man faktiskt har chansen att bli j****ligt inne åtminstone någon mer gång under sin livstid.

Så där by accident, liksom...

Ps. återkommer med mer ur boken inom kort.

Schizzad garderob

Årets nyårslöfte var att rensa garderoben. Första tanken var att jag ju faktiskt hade fram till 31 december i år på mig - skönt! Varför göra det idag när man kan skjuta upp det till imorgon, liksom...

Men Stora ville ha pengar och hon gjorde gladeligen jobbet för 200 pix. Inklusive resan till Återvinningscentralen. Taget!

Jorå, rensat blev det, och återvinningscentralat blev det. Men att detta projekt skulle avslöja min schizzade karaktär var klart överraskande. Bland bråten återfanns, i urval:

• en mandolin
• en brudklänning
• en tvärflöjt
• två skidjackor
• en blockflöjt
• skidvalla
• tre tennisracketar
• en badmintonracket
• en finkappa av märket Kenzo

Jamen, det är ju solklart för var och en att detta är bra-att-ha-grejor som m å s t e ligga på första parkett i garderoben, intill saker som dammsugare och kaninfoder - NOT. (behöver jag nämna att musikaliskt utövande, liksom racketsport och skidåkning inte har idkats de sensaste tjugo åren av undertecknad. Och brudklänningen har även den legat i träda några decienner- inga rollspel här inte!)

Problemet är nu bara att sakerna på listan inte var lämpade att återvinningscentralas så nu ligger de i en hög på byrån i sovrummet. På ä n n u mer första parkett - nota bene!

Aha, nästa års nyårslöfte får alltså bli att förpassa byråhögen till källaren!

Undras om Stora behöver dineros då också...

O-ytligt

Tänk om livet är precis som det ska vara?
Det liv du lever, är som det ska för dig och det liv jag lever är som det ska - för mig.

Det här med ständig förbättring, förändring, utveckling - kalla det vad du vill - är det verkligen meningen att det ska vara så? Att det är det vi ska sträva efter?

Är det i gapet mellan hur det är och hur vi tror att det borde vara som melankolin tar plats?

Gör om mig!

Än en gång har jag snyftat mig igenom "Gör om mig" på SVT:s Gokväll.
Kvinnan gick från att vara nollkommanoll på Richterskalan till att tävla med Garbo om skönhetspoäng.
Gott så, men hon var sjuttio.
Jag kan ju inte gå i ide i tjugo år och hoppas att cafeprogramen lever kvar år 2033 för att transformera mig. Kan man inte få bli omgjord nu istället?

Hur pansjo är inte det, förresten? Att titta på Go´kväll... Nu är det illa ställt med bitchen.

Jag har en fråga till dig

Nu börjar det bli många som kikar in här och läser, vilket gör mig väldigt varm inombords.

Jag har en fråga till dig som läser just nu:

Hur upplever du det jag skriver?

Som framgår av bloggens namn och beskrivning så strävar jag efter att våga visa mig i min skröplighet mänsklighet. Och att faktiskt exponera att jag för tillfället är ganska låg och energilös, vilket jag vet att många andra där ute också är till och från.

Men det kanske inte är det man vill läsa om på en blogg? Jag vet inte... Vet du?

Så. Det skulle betyda mycket för mig om du ville skriva några ord. Annars blir det liksom som om jag bara ropar ut i tomma intet istället för att försöka föra en dialog med just dig.

Trevlig kväll och helg

hälsar Imperfect Bitch

Vill dansa nöjd

"If that´s all there is - let´s keep on dancing", sjunger Peggy Lee.

Någon har sagt:

"Livet är en dans och när du dansar avser du inte att komma någonstans.

Meningen och målet är dansen".

Ja nu är jag så där navelskådande, existensiellt inåt-tjatande igen.
Vad har vi för förväntningar på livet egentligen? Är det så att våra förväntningar och det sätt som livet artar sig, och skillnaden däremellan är det som gör oss melankoliska från tid till annan?

Kan man inte bara vara nöjd, och "keep on dancing"?

Dansa nöjd.

Kan vi bli ett VI?

Vad gör man för att reparera en sargad relation med sitt älskade barn.

Jag dristar mig faktiskt till att ställa frågan: om jag försöker, vad gör du för att försöka få till en förändring ?

Jag vet att man aldrig blir riktigt vuxen i en föräldra/barnrelation. Men vi är två mer eller mindre vuxna i detta.

Jag vet att jag är Mamman och har det största ansvaret. Men. Jag kan inte på ensam hand vända på detta. Jag kan inte ändra hennes tankar, få henne att gå vidare - inte glömma - men gå vidare, det måste hon göra själv.
Jag kan bara be om förlåtelse hundra gånger om, vilket VI redan gjort, för vi är två i det här -
ICE och jag.

VI ska försöka och kommer inte att sluta försöka. Men min högsta önskan är att hon vill vara med i vårat VI.

Hela familjen ska vara VI. Är det möjligt?

Alltså. Tittar på ett program som heter "Systrarna i Redlight district". Det handlar om några damer med bäst-före-datum som jobbar med världens äldsta yrke.
Ja. Och? Tänker du.
Men det går på UR-utbildningskanalen!
Svåra tider i Gamla Svedala, vet!
Men...

Nykär igen

Pia Sundhage!

Saker att vara tacksam över

Att Moder har träffat en boyfriend på gamla dar. Deras fokus är att ha kul och det är hon värd.
Hon har varit ensam med oss under alla år och säkert lagt sig till med an massa olater, men C är en förnuftig herre och låter henne styra och ställa. Och ibland säger han ifrån vilket hon så väl behöver och jag också skulle behöva ibland - bli tillsagd alltså.
Jag blir frustrerad av ICE:s konflikträdsla ibland, framförallt när det gäller ungarna: det är jag som är Elaka Mamman och han som är Snälla Pappan.
Men jag får ju vissa fördelar också av att han är så "snäll".
Eller är det kanske en nackdel?
Nej, fördel!

Saker som irriterar mig

• Ostängda skåpluckor/lådor
• Folk som drar sista blosset och sedan går in i en butik och andas ut
• Människor sprängfyllda med prestige
• Att jag tror att jag är världens medelpunkt, dvs. att om någon är arg, irriterad eller ledsen så är det mitt fel
• När Stora snor mitt smink och sedan blånekar (men nu har jag en hemlig gömma, moahahaha)
• Att ICE inte lyssnar så att jag ser att han lyssnar, och sedan upprepar det jag sagt som om det var han som kom på det
• Att jag har så svårt att verkligen försöka förstå när Stora eller Lilla är ledsna eller arga. Istället försöker jag lösa problemet åt dem, eller blir irriterad
• Att sladdran ibland går snabbare än tanken

Verkligheten överträffar dikten

Söndagssoftar efter en härlig helg med mycket handboll. Middag med delar av handbollsfamiljen, en sväng till landet och hämta Lilla som tog tåget till sina ridkompisar igår efter matcherna.

Måste bara berätta en historia som bekräftar att verkligheten överträffar dikten:
Under middagen igår berättar våra vänner om ett par i Göteborgstrakten (bekanta med en dotter till våra vänner), två kvinnor som gärna vill ha barn tillsammans. De bestämmer sig för att inseminera och att X är den som ska föda det gemensamma barnet. De försöker och försöker, men inget resultat. Då bestämmer de sig för att låta den andra kvinnan, Y, låta sig insemineras. Så händer det: BÅDA blir gravida, ungefär samtidigt. Och BÅDA visar sig vänta tvillingar!
Så nu sitter de där med fyra spädbarn i exakt samma ålder och enligt rapporterna så är det exakt så jobbigt som man kan föreställa sig.

Om någon skulle skriva ett filmmanus med detta som grundidé så skulle den personen garanterat bli utskrattad. Men som sagt, verkligheten överträffar dikten.

Saker att vara tacksam över

Att Bror och Syster har så trevliga partners med medföljande familjer. Och urgulliga ungar förstås! Det är verkligen inte så självklart förstår jag när jag hör vänner berätta om sina släktförhållanden...

Porterstek

Storas nya signaturrätt, hoppas jag! Mums.

Skruvmejselmackisar

Visst är det härligt när ungarna blir självgående. Nu skulle det vankas lunch ( klockan 16.30...) köttbullar och stuvade makaroner.
Mitt "tips från coachen" om att använda teflonkastrull till mackisarna möttes med en suck.
Nu har "Operation görarentkastrull" inletts. Får se hur lång tid det tar, säger hon som har räknat långt förbi tio.

En sån dag

Nu är klockan 08.30 får man gå och lägga sig nu? Det är en sån dag idag...

Stora i väntans tider

Stora frågar om hon får måla klädstången i vår klädkammare. Klockan nio en måndagskväll. Öhhhhhh, what liksom?
Hon är uttråkad säger hon. Tror att hon också är lite spänd inför att börja jobba på måndag. ICE har fixat heltids (förhoppningsvis) kontorsjobb några kvarter hemifrån. Hoppas att det inte är för bra för att vara sant- heltid under ordnade förhållanden på ett "riktigt företag" när man är nitton år. Vi sextiotalister och andra förstår nog inte vilket mirakel detta är. Sååååå kul för Stora som sökt säkert hundra jobb.
Detta är hon värd!

Plötsligt händer det!

Nej, jag har inte vunnit på Triss, eller fått ett wildcard på Europatouren i golf, eller gått ner tjugo kilo, eller lärt mig galoppera över en natt, eller fått en egen talkshow på SVT, eller lärt mig skriva som Erik Helmersson i DN, eller fått ett pittoreskt stenhus i Toscana med egen städare, eller skaffat mig en cabriolet med privatchaufför som kan skjutsa mig och andra mamacitas mellan olika fashionabla uteserveringar där vi kan sippa champagne.

MEN.
NÅGON har tagit ut soppåsen. och det är inte jag eller ICE. Helt otroligt!

Saker att vara tacksam över

Att jag har en handfull nära vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten om det behövdes.
Det här med "mina tjugo närmaste vänner" gäller inte mig.

Pekinganka i Jönköping

Är på handbollsturnering med Lillas lag, många matcher och mycket häng med våra handbollsvänner, därav inte så mycket bloggande. Åt en fantastisk asiatisk middag på Jungle Thai här i Jönköping, måste vara en av de bättre asiatiska krogarna i landet. Rekommenderas varmt.
Tyvärr förlust för båda lagen idag. Men vi tar nya tag imorgon.
Somnar på Elite Hotel till ljudet av porlande vatten. Mys!

Stora strikes back - katsching!

Lallar runt i min hemmaoutfit.
Dottern säger:

Du den där kombon var ingen hit, mamma, det ser ut som om du har burka på dig!
 

Katsching på mig dårå. Nu har jag bytt kläder och konstaterat att äpplet inte landar långt ifrån päronträdet vad gäller sarkastiska roliga kommentarer.

Mera bus för bövelen!

2013 ska bli året då jag larvar mig mer. Mer nonsens, mer klacksparkar. Inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Finna det absurda i tillvaron och asgarva åt det.
Ta tillfällen i akt i stunden, som en bicycleta eller en boll på uppstuds.

Eller skapa tillfällen för lek och flams. Vi är några tjejer som planerar att träffas i juni nästa år och titta på Summerburst tillsammans - på TV gubevars - vem orkar trängas och köa och sånt. Vi planerar att klä ut oss till en svensk motsvarighet av Hollywoodfruar, med chiffong, höga klackar, sjardånäää unt so weiter. Fast vi ska ju så klart vara sååå mycket trevligare och intelligentare!

Hoppas att jag får med mig ICE på något kul också, för det är inte riktigt hans starkaste gren. Steka bacon i bar överkropp, det är wild and crazy i hans värld, om man så säger. Men det var ju bland annat hans trygga utstrålning jag föll för den där dagen när vi spelade brännboll i Hagaparken för snart 22 år sedan, så jag ska väl inte gnälla...

Har du något bra tips på bus? Kom igen nu!

I am Miss Universe!

Jag måste vara jädrigt ful, för så mycket som jag sovit denna jul och nyårshelg så kvalar jag snart in till Miss Universum. Pantertanter är för övrigt en av mina favoritserier. Betty fick också frågan om hur man lever länge. "Try not to die!" :-)

Tre tusen riksdaler

Varning: ytligt inlägg.
Kul, när man väl hittar sin "drömpläd" så kostar den- inte skjortan och halva slipsen- men 3 150 kronor! Får vänta till efter Lottovinsten, tror jag.
Note to self: börja spela på Lotto!

Saker att vara tacksam över

Att ICE och jag fortfarande har något att prata om efter 21 år. "Måste vi sätta på TV:n", säger han ofta.
Men det är väl för att jag är så satans trevlig?