Flashbacks från förr

Idag lyckades jag klara av lunchpromenaden utan att stå på öronen.
Strålande sol och med P3 Dokumentär i lurarna. Denna gång om Stureplansmorden.

Fick en flashback tillbaka till den tiden. Året var 1994 och jag satt på ett lyxhotell i Peking där jag var för att hålla en kurs. Slog på CNN och fick se en bekant miljö på TV-skärmen, Sturecompagniet. Så himla surrealistiskt!

Stora var bara ett år när jag fick erbjudandet att åka till Kina i en vecka för att hålla kurser i Peking och Guangzhou, med allt betalt plus lön.  MEN. Det innebar alltså att jag skulle flyga inrikes i Kina. Vet inte hur det är idag men på den tiden var det bara Aeroflot som var mer farligt att flyga med...

Funderade alltså länge och väl på hur jag skulle göra, tacka ja eller nej. Men så tänkte jag att, herregud, hon är bara ett år. Ska jag från och med nu undvika alla som helst risker i livet? Då kanske jag ska akta mig för att gå över gatan också?

Och det var så klart omöjligt, så jag åkte iväg, och hade några underbart spännande dagar, i en helt annan kultur, med många härliga minnen med mig i bagaget hem.

Det jag kommer ihåg glasklart är hur hon sittandes på ICE:s axlar vid ankomsthallen på Arlanda inte tycktes känna igen mig. Jag hade då varit borta i nio dagar.

Det var en märklig upplevelse.

TV som upprör - men på fel sätt

Brukar inte titta på Uppdrag granskning speciellt ofta, det är som om jag inte orkar med den sortens oförrättsjournalistik. Men av någon anledning så ser jag programmet om misstänkt skiddopning.

Såååå dåligt det var.

Reportern, utsänd av SVT, blir uppringd av en tjomme som har intressanta och avslöjande dokument att visa upp. Mötet dem emellan filmas med en skakig handkamera a la Lars von Trier, det zoomas in och det zoomas ut och hej och hå. Vafasen, som om SVT inte skulle kunna hitta någon som vet hur man filmar!

Syftet måste vara att skapa någon slags autenticitet och spänning, men gud vad jag retar mig på denna typ av... "dramatiseringar". För att uttrycka det kort: de försöker att lura på oss som tittare att något är mer spännande än vad det i själva verket är.

Dessutom är hela storyn i princip berättat efter de tjugo första minutrarna.
Snacka om att koka soppa på en spik.

Janne J i egen hög person sänder också "direkt" från det nu pågående VM i Italien. Varför då? En läglig sportlovsresa med familjen?

Programmet tar upp tjugo år gamla händelser och Janne J tycker det är lämpligt att stövla omkring bland nu aktiva åkare och (förmodar jag) störa dem i deras uppladdning.

Om Uppdrag granskning har som syfte att uppröra så har de lyckats.

Men kanske inte på det sätt som det var tänkt. Inte för mig ialla fall.

Höjer på ögonbrynen

Lilla och hennes kompisar har kommit i ögonbrynsåldern. Jag minns själv när jag plockade sönder mina bryn på att se ut som tjejerna i Baccara. Jag har sviter av det fortfarande då det på vissa ställen fortfarande är alldeles för glest.

 

Nåväl. Tillbaka till Lilla och hennes ögonbryn. För att hon inte ska göra samma misstag som mig så skickade jag iväg henne till min nageltjej Pamela, tillika makeuputbildad. Hon var jättesmart och förklarade för lilla att hennes ögonbryn var perfekta redan nu och att hon bara behövde plocka lite grann. Fiffigt tycker jag för då slipper hon se ut så här:



Bilderna förställer inte Lillas kompisar utan är ett axplock från nätet som visar på hur illa det kan se ut.

Det som verkar vara modernt just nu är tjocka bryn och onaturligt fyrkantiga. Det blev jag varse när jag såg Williams, tennistjejen i tidningen imorse. Det är förmodligen dinosaurievarning på min kommentar men: Ser det inte för taskigt ut?

I go bananas!

Stora och Lilla ska fotograferas med sina fyra små kusiner inför Moders sjuttioårsdag. Fotografen önskar att de som ska vara med på bilden ska vara enhetligt klädda, jeans och något ljust på toppen . ICE föreslår att Lilla kan ha en Hollistertröja med en stor j******a logotyp över hela bröstet.
Jag räknar till tio och till tio och till tio. Men det hjälper inte och jag måste gå ut och sätta mig framför TV:n för att inte begå en brottslig handling. Kvällens Go Bananas händelse.

Skrev jag nånstans att jag har humor och är ett under av överseende?

Då tar jag tillbaka det bums.

Hur skulle du göra?

Jo, jag blir ju som sagt semi-antik inom kort, ICE blev det förra året. Vi planerar att slå till med en golfresa, där det även finns en pool så att Stora och Lilla, har nåt att hänga vid när vi golfar. Nu är det bara det att Lilla INTE vill följa med, men Stora vill. Semester som päronen betalar, vem tackar nej till det liksom...

Hur gör man nu? Ska vi tvinga med Lilla och riskera Fröken Sur Citron som ressällskap i en vecka? Ska vi skjuta upp resan tills hon vill följa med - och när inträffar i så fall den dagen? Eller ska hon få stanna hemma och sova hos en kompis, vilket skulle kännas mycket konstigt, och inte speciellt pedagogiskt i och med att hon nu träder in en en period där hon kommer att hävda sin frihet att bestämma själv. Om vi låter henne diktera villkoren denna gång, kanske det försvårar i framtiden.

Hur skulle du göra?

Händer inte så mycket

Lägesrapport från ännu en måndag. Fortfarandade hemskt trött, tog en lunchpromenad i det vackra vädret med P3 Dokumentär i lurarna, stod på öronen omgånde och blev hjälpt upp på benen av två gulliga tjejer. Fasen, jag har så himla lätt för att trampa snett, det räcker med att två stenplattor inte ligger riktigt i nivå så... Det enda positiva är ju att man inte längre blir förlägen och skäms, jag låg till och med kvar på rygg en stund för att känna att allt var ok.

Harmoniskt med Stora, Lilla och ICE. Bara att vara tacksam alltså.
Helgens rester till middag så vi slipper stå i köket ikväll. Nice.

Hoppas att du också har det bra och att livet knallar och småspringer som det ju så populärt heter.

När hjärnan inte är hi tech

Har köpt ny musikmaskin till köket. En superspejsad historia med bluetooth så man kan köra Spotify trots att den står bland molnen.

Gamla hederliga radiokanaler finns förstås också. "Hi tech" så det förslår...

Synd bara att min hjärna inte är lika hi tech. Den behöver lite gammaldags hjälp med cellulosabaserad teknologi - läs fusklapp, för att komma ihåg kanalerna.

 

Uppdatering: det har ju inte gått så långts om bilden nedan, men snart så...

 

 

Kamikazeprojekt

Hur fiffigt var det på en skala att införskaffa en sminkspegel med förstoring x 7?

Visst, man ser alla brynhår som ska bort, men också andra saker som kan vara "skrämmande för känsliga personer"

Kamikazeprojekt!

Ledsen och tom

Är så orolig för hur mitt sinnestillstånd påverkar Stora och Lilla. Vad är jag för förebild? Hur jobbigt tycker de att det är? Eller förstorar jag kanske min egen roll? I tonåren är ju kompisarna det viktigaste, eller?

Tänker på vad den nu bespottade Anna Wahlgren skrev och som jag hittills har satt min tilltro till:
"Det är inte så farligt att vara lite deppig inför sina barn". Måste jag omvärdera nu?

Känner inte igen mig själv. Håller jag på att bli tokig? Hur länge ska det hålla på?Är det bara klimakteriet eller? Hur länge orkar ICE? Får lite hjälp på traven med gråtandet efter att ha sett När livet vänder på SVT. Förlorade barn i cancer och olyckor, men ändå är föräldrarna så starka.

Är jag stark eller svag eller både och? Är det inte bara att skärpa till mig om jag nu befarar att andra far illa. Och om jag inte skärper till mig, hur egoistiskt är inte det?

Leda

Lite mer ur  Melankoliska rum av Karin Johannisson.
Hon skriver om något som kallas för spleen, en slags existensiell melankoli. Meningslöshet och leda.
Är det på grund av att man lever ett så privilegierat liv som ledan kommer?  Jag behöver egentligen inte oroa mig för något, jag har mat på bordet, är frisk och har goda relationer.

"Ledan är en form av intighet, skriver Heidegger. Denna intighet definieras av två känslor. Den första är övergivenhet i tomhet . Den betyder oförmåga att ta sig för något, en rastlös känsla av absolut stillastående. Den andra är att vara avstängd från sina egna möjligheter. Förlamad och passiviserad. Spleen ska inte förväxlas med vanlig långtråkighet."

Ja, det känner jag igen mig i.

Koloskopi med Hjalmar

Man är ju lite nervös så där när man ska undersökas på "lasarettet". Först skulle jag anmäla mig och betala på våning 1 och sedan skulle jag tillbaka till våning 0.
"Där tar du vänster och vänster igen när kommer ut ur hissen", sa sköterskan.
Nu är det ju bara det att svärmor har legat på samma sjukhus och på nåt sätt så måste jag ha bestämt i mitt huvud att det var åt det hållet jag skulle. Så jag svängde och svängde. Och var vilse. Jag kommer in till nån reception och verkar tydligen allmänt förvirrad förstår jag av minen på hon bakom disken. Pratar i gåtor. Man vill ju liksom inte basunera ut högt och tydligt att man är här för att få en kamera uppstoppad i ändalyckten.

Så, plötsligt kommer jag på att jag gått åt fel håll: jag har gått höger istället för vänster. (Mer om mina problem med att skilja på höger och vänster i ett annat inlägg.) Mumlar nåt om höger/vänster, vänder på klacken och går tillbaka till där jag kom ifrån. Lite halvsvettig nu uppepå nervositeten, för jag är ju självklart inte ute i god tid.

Kommer insladdande på rätt avdelning och möts av - inte en ängel - men en sån där trygg sköterska, runt 60, mullig, en sån som utstrålar lugn och erfarenhet. När hon öppnar munnen för att säga några lugnande ord låter hon dessutom som Hjalmar, samma dialekt.

Lyssna på när Hjalmar och Hilda hyr porrfilm.

(6 min)

 

"Sköterskan Hjalmar" är med under hela undersökningen. Tack för det!

Fy fasiken (läs ej detta om du är känslig)

Fy fasiken för att dricka fyra liter laxermedel på fyra timmar. Smakar väggfärg. Och jag har mer än halva tiden/mängden kvar. Längtar tills klockan är tio och eländet är över.

Toadörren på glänt och fri passage fram.

Cheerio!

Mysmåndag. Nope.

Vill inget. Orkar inget. Klickar bort träningstiden på mobben (som om det skulle göra saken bättre, liksom).

Har just vaknat och ser redan fram emot en powernap. Sitter vid skrivbordet och känner mig fetare än någonsin (bra då, att boka av gymmet.) Tittar ut på en gråtrist, smutsig måndag.

Som grädde på moset ska jag ägna kvällen åt att dricka laxermedel inför morgondagens stundande koloskopi. (Och - där - kom dagens sjukdomsbeskrivning från Pansjobitchen. Grrrrrr. Hörru Bitch: du ska vara j***igt glad för att du lever i ett land med god sjukvård)

MEN. Som en gammal vän från förr, nu fri från cancer, uttryckte det: jag lever!

Så även om livet inte leker just idag får man i alla fall leva livet. Som det är.

(Så j****la förnumstigt det där lät då...)

Hoppas att du har en bättre måndag än mig.

(Å, så synd det är om Bitchen.Halledudane!)

Kåpa mot hängbröst

Nu pratar jag högt med TV:n igen. Den här gången med Agenda angående matpriser contra kvalité.
Jaaaa, jag vill ha BRA mat snarare än BILLIGARE mat.

Tidigare ikväll då gick jag igång på nåt program som handlade om örter.
Daggkåpan ska hjälpa mot både hängbröst och klimakteriebesvär.

Fasen, vi har ju hela rabatten på landet fullkomligt sprängfylld med daggkåpa.

Tipsade ICE och han är klart motiverad att gå loss med sekatören.

Vem är du?

Åååå, jag är så nyfiken på vilka ni är som läser!

Vilka erfarenheter och känslor delar vi?
På vilket sätt är vi olika?
Vilka liv lever ni?
Bara några av många undringar som jag har...

Sköt om dig!

Jag älskar Systembolaget

Jag är ingen demonstrerande människa. Men om Systembolaget skulle riskera att läggas ned och alkohol skulle säljas i matbutiker istället, ja då skulle jag snickra ihop ett plakat, kladda ner några väl valda slagord  och paradera på närmaste torg.

Tänk dig den hemska tanken med "Rött vin, Euroshopper". Eller "Gin, Garant"  och Coops egen Campari. Huvvaligen!

Det finns ingen matbutik i världen som kan ha samma kunskap som Systembolagets personal, för att inte tala om det kvalitetsmedvetande som finns vad gäller inköp och inte minst prissättning i förhållande till den kvalitet du får.

För att vara åtminstone liiite PK får jag väl lägga till att det vore förödande för oss som har ungdomar som skulle kunna slinka in på närmaste jourbutik utan minsta kontroll.

Mellanmänskligt morgonmöte

Kommer ut genom porten mitt i den pulserande morgontrafiken och ser en tjej som sakta skrider fram på trottoraen, till synes helt fri från stress. Noterar och känner hur jag påverkas positivt av hennes lugn.

Å, vad skönt att se någon som inte stressar, säger jag spontant.
Ja, jag väntar på en bil, säger hon och skiner upp i ettt något urskuldande leende
 

En taxi svänger in vid trottoarkanten.

Ååååå, du tar taxi också, duktigt! säger jag.
 

Med ett ännu större leende öppnar hon bildörren och säger: Hejdå!

Jag tror att hon också tänker på vårt möte med ett leende.
 

 

Lite bling till Bitchen, kanske?

 

Tappade stenen i min ring för en tid sedan. Det var ganska festligt att behöva ringa hem till våra vänner, där vi varit på middag och fråga:

 

"Har ni hittat en diamant hemma hos er? I såna fall är den min."

 

Tror att jag fick ringen när jag var ca 20 år, så den hade ju några år på nacken. Och jag borde ju självklart ha lämnat in den och sett över fattningen för länge, länge sedan. Grrrr. Tips till dig: om du har ringar med stenar - gå till en guldsmed och gör en check. (Som om jag kommer att göra det med mina andra ringar...)

 

Nåväl. Nu hampar det sig så bra att jag ju blir semiantik om några månader så jag tänkte att det kunde passa ICE som hand i handsken att... ja ni vet, fixa lite bling till Bitchen.

 

Uppdatering av denna uberkommersiella dag som kallas All Hjärtans och som jag i det tysta hade tänkt att bojkotta. Nu kom ICE hem med skumpa. Och här sitter jag och har inget att ge. Får väl vara lite extra snäll ikväll dårå ;-)





Kommersiellt jippo

Ja, idag är det ju den där dagen, alla hjärtans.
Då passar det bra att säga:

Det betyder mycket för mig att du läser det jag skriver.

Sköt om dig.

Dubbelfel

Dubbla glasögon. Vad säger man.

Great kids and worried moms

Tänk om man kunde sluta att vara så självkritisk och orolig hela tiden.
Personligen ser jag Stora och Lillas negativa sidor och härrör dem direkt till mig:

• Deras ironiska kommentarer - mitt fel.
• När de recenserar ICE och hans sätt att lyssna på "fel sätt" - mitt fel.
• När de är allmänt sura och griniga - jamen, det är ju för att jag är en dålig förebild.

Det är sällan (eller kanske aldrig) som jag ger mig själv credit för deras goda sidor.
Men. Det är ju faktiskt så att:
1. de har humor och har social förmåga
2. de är bra på att uttrycka sig verbalt, ja, och faktiskt också i skrift
3. de har en förmåga att sätta sig in i andra människors situationer

Och vet du vad...1 o 2 o 3-  det kommer från mig!
DET var läskigt att skriva.Ihhhhhh.

Vilken j****la smäll!

 



Fixar fredagmiddag: torskrygg, med pepparrot och skirat smör. Och så vill vi göra oss till lite och ha creme brulée till dessert, vilket innebär invigning av brännaren som ska göra jobbet med sockret på toppen. Något går emellertid snett. Väldigt snett.

När jag ska fylla på gasen så står jag över diskhon och det rinner ner en massa gas som sedan exploduttar och hela diskhon brinner. Bränt hår, brända händer och brända ögonbryn.

 

"Vilken j***la smäll!", som DynamitHarry skulle ha uttryckt det...

 

 

 

 

Lite fryst spenatbehandling gjorde susen.

 

 

Stora med pojkvän dissade torsken.( Stora kallar sig för övrigt marinvegan, vilket innebär att hon inte äter någonting som kommer från havet.) Så de brassar köttfärssås istället. Samtidigt som jag river pepparrot. Observera hur lik riven pepparrot och riven parmesan är varandra...

 

Det hade varit en festlig uplevelse och kanske en kulinarisk knallsensation om de lagt pepparot på pastan i tron att det var parmejschen...

 

Messi vs Zlatan

Sverige - Argentina. Onsdagens middag. Vår vän Hasse Backe ger initierad info i halvtid. Han är så himla trevlig och ödmjuk. Tränar väl ett lag i NYC just nu...

Alltså. Vad skulle man göra utan idrott- på TV och IRL?

Ett kvarts sekel med samme man

Vi träffades här, ja han satt faktiskt på bänken längst ner till höger lade jag märke till.  Jag och en kompis hade dragit ihop ett gäng för att spela brännboll. Han tog lyror och sprang åtrar - jag trampade i bålskålen på den efterföljande picknicken, och jag tänkte att "han ser snäll ut".
Sen blev det spontan efterfest i min lilla tvåa. Det var dans i den kvadratmeterstora hallen och drinkbuffe av medhavd sprit. (när flyttade för några år sedan upptäckte jag att den där flaskan med Midori melonlikör, den hade hängt med några år om man så säger, undrar vem som bidrog med den?)
Sedan sov kan över (ajaj, men det var högst platoniskt).

På morgonen/eftermiddagen åt vi frukost och han frågade:

"Ska jag hjälpa dig att dammsuga och städa upp lite innan jag går?"

Honom ska jag ha! tänkte jag.

Fortsättning följer...

Misstag som stärker

Helgen har ägnats åt diverse krishantering.
Det sägs att man verkligen får chansen att visa vem man är när det är något som gått på tok.

I min förra karriär som ägare till ett mindre förtag var det en av mina kunder som sa: Det bästa med dig är att det funkar så bra när det inte funkar.
Han menade alltså att när det var något som blivit fel så hanterade jag och mina anställda det på ett bra sätt. Det som från början var negativt ( misstag/fel) blev i slutänden något som påverkade förtroendet mellan kunden och företaget i positiv riktning och resluterade i en djupare relation.

De senaste dagarna har jag fått se på nära håll hur någon har gjort bort sig å det grövsta, av obetänksamhet och oförmåga till konsekvensanalys. Men jag har också fått se prov på en otrolig styrka: 1. ansvarstagande, 2. mod att prata om det och att fejsa dem som varit inblandade. 3. mogenhet och förmåga att lära av misstagen. Och sist men inte minst att sätta ord på vad som gick snett och att be om förlåtelse på ett innerligt och rakt sätt.

Jag älskar dig och är stolt över dig och den du är!

Vaffö gö ja på dette viset?

Bytte om för träning och hamnade i biosalongen.
Vad var det som hände?