När vi inte är som vi vill vara

Vi har väl alla en slags idealjag som vi vill vara, eller hur?

Någon som har höga standarder, som uppträder balanserat, behandlar andra respektfullt. Men titt som tätt så misslyckas vi med att leva upp till normen.

Då är vi så där otillräckliga och mänskliga. Grodor hoppar ur våra munnar och vi lämnar sårade människor efter oss i vår väg.

När ungarna visar sig inte leva upp till dessa höga krav så blir man ledsen och skakad, känner sig misslyckad som förälder och bannar sig för att hennes beteende (som hon lärt av mig) ses negativt av andra.

Man försöker inskärpa allvaret i kritiken, nyttan av ett ändrat beteende och fördelarna med att tänka efter före.

Samtidigt hamnar man i en tillitskonflikt: Du litar mer på den andre än på mig. Jag känner mig sviken, säger hon.

Hur tar man kritiken på allvar och samtidigt visar henne sitt stöd? Jag försöker, men är det tillräckligt?

Det är ju inte fel på den hon är, det är beteendet som inte är OK.

Såna här situationer lär man sig aldrig hantera, känner jag.

Hon och hon

Hon och hon säger hej då och går ut genom dörren. Jag väntar och sedan går jag till fönstret och tjuvkikar. Långt blont hår i tofs, raska steg och väskan på axeln.

För först på håll ser jag hur stor hon blivit. Lång, med kvinnliga former.

Självständig. Stolt. Säker. Svagstark eller starksvag beroende på dag. Det var igår hon lärde sig gå och det var imorse hon för första gången vågade sig utom synhåll från mig, mamman med hjärtat i halsgropen som ändå försökte uppmuntra äventyret.

Då sneglade hon och hon tillbaka över axeln för att se mamma. Det gör hon och hon inte idag.

Hon och hon möter nya upplevelser varje dag, vissa delas med mig och ICE vissa förblir hemligheter att hålla för sig själv eller delas med kompisar.

Och det är som det ska.

Bongiorno Italia!

På lördag bär det av!

 

 

 

Jamen, på allvar, enligt myten har jag italienskt blod i mig. Ge mig en rustik lunch bland ortsborna och jag talar flytande - med händerna. Och nu skojar jag inte.

 

Skönt att få gå i sommarskor igen, man känner sig så vild och vacker

 

ICE sträcker ut sig. (Eller var det Adonis, kyparen?)

 

Om jag inte hittar en Miracle Suit så är ju bodypaint ett fullgott alternativ

Plums i poolen efter en perfekt golfrunda med ICE. Omgivna av sprudlande glada Lilla och Stora som tillbringat dagen med att pressa vid poolen samt förberett middag till mor och far.

Känner redan nu att Italien är det land jag borde bli gammal i. Den lilla frisersalongen på hörnan vet ju exakt hur man tar hand om utväxten på håret, hur man kindpussar och inte minst vad en mittilivetmamacita behöver höra: att hon är gudomligt vis, att hon är en auktoritet, att hon har alla kurvor på de rätta ställena, kort sagt att hon äger.

Hos slaktaren får jag precis det jag efterfrågar och på Carrefour hittar jag allt till en laidback italian långlunch som övergår i solnedgångsmiddag som avslutas med Spumante, jordgubbar och italiensk glass och jag, jag går in i det där gudomliga tillståndet.

Stora & Lilla tror

• att jag är en papperskorg. Glasspapper etc.
• att jag kan rita den kemiska formeln för vilken molekyl som helst. Förhör inför kemiprov.
• att jag vid vilken tidpunkt som helst på dygnet är beredd att läsa SMS. Vilket jag ju också gör.
• att jag inte tar åt mig när jag kallas för bitter.
• att jag aldrig varit ung.
• att jag kan andra världskrigets förlopp på mina fem fingrar. Läxförhör.

Vill blåsa bort det onda

Det knyter sig i magen när besvikelser möter ungarna. Är ibland snabb med att försöka göra problemen till mina och lösa dem. Vill blåsa på det onda som man gjorde med det lilla knäet som skrapats upp i sanden under ett för snabbt spring i utförsbacke. Ett litet blås och tårarna torkar. Sen plåster.

Men i det vuxnare livet blir stötarna lite mer svårhanterliga och komplexa. Obetänksamma medmänniskor som sårar utan att mena det. Uppblåsta förväntningar som kraschlandar på ett oförklarligt och smärtsamt sätt. Tingens ordning som måste accepteras som de är. Saker som inte blir som man tänkt sig.

Visst kan man plåstra om men ärren finns kvar.

Magen knyter sig på Mamman och hon vill att det onda ska försvinna men hon inser att det onda är en del av livet och att det inte är sista gången. Ärren kanske är en förutsättning för utveckling, erfarenhet och visdom.

Mamman försöker bekräfta ilskan, frustrationen och känslan av maktlöshet för att sedan gå vidare och uppmuntra och peppa till att fortsätta kämpa, knyta näven och tro på sig själv.

"Det är bara att bryta ihop och komma igen."
"Livet är inte rättvist"
"Bara för att du känner dig sårad betyder inte det att du har rätt"
"Du kan välja att inte ta åt dig"
"Försök att inte bry dig"
"Du har gjort så gott du kan, du kan inte göra mera"
"Hen kanske bara hade en dålig dag"

Med vilken tyngd kan Mamman hävda det, hon som har en blogg som kretsar kring kampen för självtillit.

Rivierakärringen går all-in i golfshopen

Nu jädrans i min lilla låda har jag gett Rivierakärringen fria händer när det gäller golfutstyrsel till Italien.

Observera den paljettbeströdda kragen på den lilla svarta. Och det djuriska mönstret, meaoww!

Och lägg märke till hur den orangea tröjan inte matchar skorna. Varför vara monokrom när man kan ha alla färger samtidigt.

 

Om detta passar på den lokala golfklubben här i gamla Svedala? Tänkte inte på det.

 

Oj, nu ropar Sniptanten på syrgas. Måste sticka.

Ciao!

Få-det-gjort-dagen

Så nöjd med mig själv idag!

• Bokat hotell i Göteborg, en vecka till halva priset. Lilla spelar Partille Cup.
• Sagt upp ett abonnemang på webhotellet jag inte använder
• Skickat diverse mejl, såna där som man gärna skjuter upp
• Bokat föreställning på Dramaten och Folkoperan till i höst. Kompisen kallar mig Bindefeldt :-)
• Fotvård i morgon. (är det bara jag som skäms för sina fötter?)
• Spray-tan-premiär nästa torsdag inför Italienresan
• Fixat hyrbil att hämta i Pisa

Fortsätter i samma få-det-gjort-anda:

• Besök på golfbutiken. Resefodral, golfskor, handskar och om de har lite kläder vore det ju najs. XXL brukar dessvärre vara ganska urplockat...
• Till drivingrangen. Provade svingen för första gången igår och den verkar sitta, chip o pitch däremot...Och puttningen är ännu oprövad.
• Skaffa solglasögon att använda på banan. Lite cool måste man ju vara. Oakley, kanske?
• Hitta läsglasögon, såna där slit och släng, som ändå ser liiiiite fashion ut, när man ska läsa scorekort, italienska menuer osv.

De sista punkterna, shoppingen, är väl en dröm för många, men för mig som är raka motsatsen till shopoholic är det ett hårt jobb.

Och nån måste göra det.

Sen hem och vinka av Stora som far till London på shoppingresa (där föll äpplet j****gt långt från päronträdet). Bra, för hon har lovat att handla Lillas vår- och sommarstass också.

Och kanske en baddräkt till mig, så jag kan visa min dubbla salto i pik för de vid poolside :-)

Om ilska och ledsenhet

I förra inlägget skrev jag av mig min ilska. Caps-lock på och hela midevitten!

Några menar att ilska är ett uttryck för depression, istället för att vara ledsen så blir man arg. Ja, det är lite olika för olika typer av människor, men jag är nog en sådan som har lättare att bli arg än att visa att jag är ledsen.

Funderar på mitt förhållande till ledsenhet och finner att jag tycker att det finns ett drag av manipulation i att vara ledsen. Martyrskap. Jag förknippar det med ett slags passiv aggressivitet och tycker därmed att det är mer ärligt och renhårigt att bli arg.

Observera att detta är min högst personliga bild av ledsenhet, något som säkert kommer av tidigare erfarenheter från uppväxt och andra erfarenheter.

Vilka känslor har du lättast för att uttrycka, ledsenhet eller ilska?

Barn eller Vän?

Mhfksdjfwefhjdhweof, när hon snor/lånar smink, hårklämmor, kammar, borstar, you name it!

Då blir jag skogstokig! Och då beter hon sig inte som en väninna...och jag kommunicerar inet som en vän till en annan, det ska gudarna veta. Då är det caps-lock på i sms:en.

AAAAAAAAARRRRRRRRRGGGGGGGHHHHHH!

Dessutom blånekar hon, precis som alltid.

Från Barn till Vän

"Men du kan väl tänka på henne som en väninna?"

Så säger min psykolog till mig när vi talar om relationen mellan mig och Stora. Och det är ju ganska smart - och svårt. Det är svårt att ändra sitt sätt i förhållande till sitt barn och det är svårt att ta in att hon faktiskt är Vuxen nu, och att jag faktiskt kan lära mig någonting av henne. Inte bara tvärtom.

När hon anförtror mig sina problem vill jag försöka i första hand vara förstående, bekräfta och fråga hur hon tänker, hur det känns och vilka lösningar hon ser. Istället för att tala om för henne hur hon ska tänka och agera. Inet heller pracka på henne mina värderingar och erfarenheter, åtminstone om hon inte frågar om dem.

När hon lagar mat ska jag inte komma med tjugo "tips från coachen" om allt ifrån hur man skär en lök till att det är bra att skjuta in skärbrädan på bänken så slipper hon sopa golvet rent från spill. Nej, hon får göra det på Sitt Sätt.

Bara två exempel...

Smart som sagt men lättare sagt än gjort.
Men jag börjar bli riktigt bra på det.

Basta!

Jag har temperament. ICE har det inte. Det kan bli problem, som du förstår. Eller är det så att "opposites attract"?

Nuförtiden utspelas ofta scener som skulle kunna vara tagna ur någon italiensk film, där den eldiga mamman har huvudrollen.

Basta, ryter hon och dänger näven i bordet så att köttfärssåsen skvätter på den rödvitrutiga duken.

Och i den italienska filmen är det ju ganska charmigt, här och nu i vårt hem känns det mindre charmigt...

Men i min resa att bli den jag är ingår det att acceptera mina sidor. Sen är det väl bra om jag försöker lägga band på mig någotsånär och inte leva ut till 100%.

Allt som oftast kommer jag på mig själv med att snegla avundsjukt på sidor hos andra som jag önskade att jag hade. Men jag är ju den jag är. Och jag ser ut som jag gör.

Vi är alla olika, och det är som det ska.

Hallaballoo i Katrineholm

Helgen blev faktiskt mer än okey. Den blev jättebra med mycket skratt, samvaro kring Lillas lag med både föräldrar och ungdomar.

ICE och jag åkte ner till Katrineholm, där turneringen hölls. Med "tandborsten i bröstfickan", lite ala unkis :D för vi visste inte om vi ville stanna över natten eller ej. Det enda som fanns att uppbåda i rumsväg var ett enkelrum med extrasäng och vi blev förvarnade att rummet låg ovanpå nattklubben.

Enkelrum med extra säng och tandborsten i bröstfickan, snacka om att vi kände oss lite wild and crazy, vi som annars brukar vara ganska sparsmakade vad gäller hotell...

Och vilket hallaballoo det var. Fram till tre på natten. Jaja, lite äventyrligt kändes det ju, och ICE inledde natten med att ramla huvudstupa med benen i vädret i den 80 breda extrasängen som inte hade fällts upp enligt konstens alla regler. Skrattanfall.

Solen sken mellan matcherna och vi föräldrar drogs med av tjejernas fina sammanhållning och både hejade och skrattade med stor inlevelse.

Årets första utelunch hanns också med.

Helt okey

Att skriva är världens bästa sätt att tänka.

Prova olika infallsvinklar på ett problem. Låta tangentbordet guida mig fram till nya insikter, eller kanske återvändsgränder.

Som du kanske har märkt älskar jag att uttrycka mig ganska, hur ska jag säga, rakt på. Kanske att jag tar i lite för mycket ibland, tar ut svängarna och benämner saker på ett, i och för sig slagkraftigt sätt, men riskerar då att bli lite överdriven...

Jag uppskattar Malmöladyns analys av förra inlägget. Dvs. att det handlar om att älska mig själv. Kan man läsa nån kurs på universitetet om det? ;-)

Hur gör Du för att gilla dig själv?

Som du förstår behöver jag alla tips jag kan få. Men ett första steg kanske är att tala om mig själv på ett mindre aggressivt och dömande sätt. Vem vet, när den här processen är över, får bloggen byta namn till "Hon som är helt okey". Det kanske rent av är det som är målet med bloggen?

Hoppas att du får en helt okey helg!

På nollpunkten, oälskad

Känner mig oälskad just nu. Och känner skam för att skriva det, men känner att det är viktigt för den här processen att våga erkänna och våga blotta sig. Blotta Mig.

Efter snart fyra dagar nerbäddad med en förkylning, jag som aldrig brukar vara sjuk - ämlig.

Mycket tid att fundera. Just nu är jag verkligen en Imperfect Bitch, samtidigt som jag kräver att bli uppskattad.

Utmanar ICE: vad kan han göra för att få mig att må bättre, och då menar jag inte förkylningen.

Han svarar ilsket (och maktlöst?) och begraver sig i jobb, vilket triggar mitt dåliga samvete. Men inser snabbt att även om jag skulle jobba mer så skulle han inte jobba mindre. Tvingar (?) fram medhåll från honom.
Och, visst, han jobbar för familjens skull, men om det bara var det, så skulle alltså lösningen vara att om han skulle jobba ännu mer så skulle jag känna mig mer älskad.

Jag har en tendens att glorifiera honom och lägga all skuld och tillkortakommanden på mina axlar. Tror jag. Men tänk om det är så att inte heller han är perfekt, då kanske det är dags att syna korten nu efter 22 år. Jag är totalt vilsen och vet inte om jag ställer för höga eller för låga krav på honom - och på mig själv. Men min intuition säger mig att jag måste utmana nu. Det får bära eller brista.

Vi närmar oss nollpunkten och det var många år sen sist.

Visar mig från mitt sämsta.
The Ultimate Test. Är jag värd att älska?

Käft!

 

Suger i mig lite golftips här från sjukbädden. Har kanske nämnt det tidigare men hela familjen åker till Italien i början på Maj.

 

Jag och ICE på golfbanan medan Lilla och Stora stannar hemma vid hotellpoolen, det ska bli skönt.

Eller skönt och skönt...

 

Nu har jag börjat varva upp mig inför resan för jag har fått för mig att jag ska prestera - på golfbanan. Hallå, som ungdomarna säger - det är ju för fanken semester och sällskapsgolf det handlar om inte Europatouren. Crazy.

"Nu när ni betalat dyra pengar för resa och greenfees, då borde du verkligen vara i bättre form. Slagen måste sitta!" säger min Inre Kritiker.

 

Kan jag inte bara unna mig att Vara istället för att Göra?

 

Måste jag till och med försöka vara Duktig på att ha semester?

 

Till Inre Kritikern säger jag därför: käft!

 

Har du en Inre kritiker och vad för nonsens får du höra?

Divina fick en andra chans

För er som ligger sömnlösa på nätterna och undrar: Hur gick det med Divina (östrogentabletterna)? Fick de till det tillslut hon och Bitchen?  (nu är det illa när jag talar om mig själv i tredje person...)

Och jaa, jag tror att vi har klickat till slut: Divina och jag.

Måtte vi leva lyckliga i alla våra dagar, även om jag tror att just denna typ av själarnas förening är tänkt att avslutas efter några år. Och då med "no hard feelings". Doctor´s orders liksom.

Jag ska också vänsterprassla lite med de probiotiska vad det lider = när jag orkar släpa mig till ICA för att lösa ut försändelsen. 

Östrogen och probiotiska hormoner, det kan ju göra underverk.

Beware of this divine bitch, y`all!

Könsbytarna & jag

Lite mer om att bli den man är...

Såg på en förtjusande dokumentär häromkvällen: Könsbytarna i Casablanca. Vacker, poetisk, hjärtskärande och rakt i solar plexus.
Sök på UR Play, men snabba, snabba, vet ej hur länge den ligger kvar.

 

Vilken stilig kvinna!

Kände ett sånt systraskap med personerna som gått från att vara man till att vara kvinna. Det liknar liksom den utveckling jag är inne i just nu: att förändras, att acceptera den jag blir, att kämpa för att andra ska acceptera - både själva förändringsprocessen och resultatet.

En annan sak som slog mig var att jag kanske skulle bli Faghag - alltså en äldre kvinna som umgås med bögar. När jag söker på nätet efter en definition står det att kvinnan beundrar bögen, men jag tycker nog att han kan få beundra mig lite också ;-). Men hur blir man det liksom, sätter man ut en kontaktannons eller?
Min mormor var förresten Faghag,(hon kände nog inte till begreppet, pensionär som hon var, eller?) hon hade en betydligt yngre killkompis som hon delade ett intresse för antikviteter med, och såvitt jag förstår så blev hon lite av en mor för honom då hans egen inte ville acceptera hans läggning. Sen blev han mördad. Usch!

Äggturbulens

Skickar in ansökan till Stockholms Universitet (Psykologi och Filmvetenskap, får se om jag kommer in...).

Lilla ringer och förvarnar om att lärare kommer att ringa hem och "anmäla" att Lilla med kompisar kastat ägg på ytterligare en kompis som fyller år -Vi trodde att hon skulle tycka att det var roligt.

Frågar Lilla om de har bett om förlåtelse och om hon lärt sig något av händelsen, som till exempel att det man själv tycker är roligt kanske inte är roligt för den andre, ger henne beröm för att hon ringer hem och förvarnar, lagar köttfärssås för hela helgen då Lilla har handbollsslutspel, ringer "äggoffrets" mamma, som jag som tur är känner väldigt väl, och förvarnar henne om händelsen och uttrycker min lessenhet över det som har hänt, lägger på och väntar på att läraren ska ringa. 

Strax dags för avfärd mot hallen för att se andralaget kvala till slutspelet imorgon.

Men först ett glas mjölk.

Hoppas du får en helt okey helg.

Säg hej till Sniptanten och Rivierakäringen!

Det här med delpersonligheter kommer från psykosyntesen som du kan läsa mer om HÄR.

Sniptanten och Rivierakärringen är två delpersonligheter som jag har.

Sniptanten är en skinntorr, spinkig nucka i strikt grå dräkt (stödstrumpor är ju en självklarhet) och pillerburk på huvudet som står bakom gardinen i sitt fönster och spionerar, dömer, ser till att jag håller mig till reglerna och inte flippar ur.
Tunna läppar pressar fram ett: vad ska folk säga!?

Rivierakärringen är hennes raka motsats. Hon är frodig och levnadsglad, lite för mycket av allt. Vi talar paljetter och urringat både på utsida och insida. På en uteservering med ett glas en flaska champagne tittar hon ut över medelhavet, fläktar sig med en solhatt och bara njuter. Samtidigt flörtar hon hejdlöst med unga, vackra ynglingar.
Extra allt! utropar hon och slänger huvudet bakåt i ett gapskratt som får alla att se på henne och le.

Psykosyntesen säger att man ska bejaka delpersonligheterna och försöka att se hur de kan hjälpa - och stjälpa.

Vilka är dina delpersonligheter på ytterlighetsskalan? Och hur kan de hjälpa/stjälpa?

PS. På bilden till vänster har de fastnat på bild - Två Rivierakäringar längst fram (utan paljetter dock) och två Sniptanter längst bak i vagnen.

Willkommen!

Tyskvärmen kommer till helgen.

För min del får han gärna armbåga sig fram, ha mustasch och konstiga låtsasträtofflor, lägga handdukar på solstolarna i gryningen och kalla andra för Herr och Frau. Ja, allt är tillåtet och förlåtet bara han kommer.

Ja, förutom det där med att invadera Polen förstås...
Don´t mention the war!

Har det bra men kämpar

 

Lite dans då, för att gestalta smärta, sårbarhet, kamp och att behöva hjälp och stöd.

 

Inslaget handlar egentligen om bröstcancer. Nej, jag har inte en dödlig sjukdom, jag blir inte misshandlad, jag är inte arbetslös, jag har en familj och är så lyckligt lottad på många sätt och vis, men jag kämpar med något som är jobbigt. Trots att jag står högt upp på Maslows behovstrappa så kämpar jag.

 

 

 

Så, ge filmen 8 minuter, och fundera över smärta och sårbarhet, kamp och stöd.

 

 

Hallå! Var är jag?

Efter nästan 200 inlägg inser jag nu att jag tappat bort mig själv. Och det är bra. Tror jag...

Syftet med bloggen, som ju framgår av titeln; att bli den jag är - och våga vara den jag blir - närmare bestämt en Imperfect Bitch, blir bara klarare för varje dag som går och varje inlägg som jag skriver. Personlig avveckling föregår personlig utveckling?

Att våga gå på djupet med att hitta mig själv är smärtsamt eftersom jag skalar av lager efter lager, pillar på gamla sårskorpor, hittar nya sår att läka. 

Jag är svajig.  Det är nästan kusligt hur min presentation: tvära kast mellan skratt och gråt, stämmer mer och mer in på mig ju längre den här processen fortgår. Håll i hatten, spänn fast säkerhetsbältet, liksom.

Bloggen fungerar nästan som en slags gruppterapi där jag blottar mig själv inför er. Och mig själv; för det jag skriver hade nog inte kommit upp till ytan om jag inte hade satt det på pränt, formulerat det med ord.

Bloggen är också en dagbok eller loggbok i vilken jag kan gå tillbaka och analysera.

Jag har till exempel identifierat och stiftat bekantskap med två nya delpersonligheter - Sniptanten och Rivierakäringen.

Nej jag är inte schizofren, det är bara psykologiska termer, intressanta sådana. De har jag tänkt att gå i clinch med så småningom, sätta dem på plats och förklara att det är jag som bestämmer hur mycket plats de ska få ta.

Mer om dem senare.

Hoppas du får en helt okey dag.
Det ska jag försöka ha.

När tonåringen tystnar

Hade tänkt att skriva något dramatiskt och under rubriken: När tonåringen tystnar. Nånting om stängda dörrar, enstaviga svar och mamman som biter på naglarna av skräck för att göra något fel, och tonårsdottern som med vett och vilja (?) torterar sina föräldrar genom att knappt svara på tilltal och behandla sin omvärld, framförallt sin mamma som något som katten släpat in.

Men så tänkte jag att, vafanken:
nu får du rycka upp dig och inte ta allt så jämrans personligt. Hon är ju en kapabel unge, den där Lilla. Hon klarar sig. Och du duger. Släpp den där perfektionismen nu, det kommer inte att vara en quick-fix så låt det ta tid. Rom byggdes inte på en dag lika lite som Bitchens förvridna verklighetsuppfattning återgår till det "normala" på ett killevipp.

Släpp loss nu, katten! som Baloo säger till Bagheera i Djungelboken. Det svänger ju!

Och jag tror att han syftar på Livet.

Det där med självbild contra andras ögon

På en kurs fick vi deltagare i uppgift att låta andra beskriva oss med tre ord. Som den bekräftelsenarkoman jag är så dammsög jag halva vänkretsen :D

Här är resultatet:

Inspirerande
Glad
Stilig
Trevlig
Social
Omtänksam
Empatisk
Snabb
Kul
Generös
Effektiv
Rolig
Vänlig
Smart
Hjälpsam
Bekväm
Kreativ
Energirik
Dynamisk
Påläst
Säker
Humor
Överarbetar

(Visst är det Stora Hybrisdagen, idag?)

Analys: Jag överdriver nog mina negativa sidor och borde kanske njuta av dessa fina omdömen lite mera.  Och kanske till och med jobba på att förstärka de goda sidorna.
Den där inre kritikern får vara så vänlig och hålla snattran! Och Jante dra något gammalt över sig.

Förslag: Fråga runt bland dina vänner du också. Du kan gärna dra en vit lögn och "skylla" på en bok du läser, en kurs du deltar i - eller varför inte en blogg du läser ;-)

OCH: du får gärna dela med dig i en kommentar här, så kan vi vara lite bra tillsammans.
Eller varför inte mycket bra?!

"Det är ju rena gettot!"

Så sa man om det område jag växte upp i.

Moder, jag och mina syskon i en femrummare högst upp, stor balkong hade vi ockå. Lyx, tyckte jag. Och vi levde under vad man beskriver som ordnade förhållanden.

Moder var ensamstående, visst, och ekonomin andades väl inte räkmacka, men vi var hela och rena, mätta och välartade. En bra psykosocial miljö , med kanske inte så mycket kärlek i form av ord och kramar, men en grundmurad trygghet och en känsla av att "mamma ställer alltid upp för oss".

Men nästgårds fanns misären. Det slår mig när jag ser Svinalängorna. Precis som huvudrollsinnehavaren hänger upp sin tillvaro på vissa ord, så kan jag analysera min barndom genom ord.

Hur kommer det sig att jag känner igen så många svärord och invektiv - på finska?
Voi vitto! Perkele! Saatana!

Filmen får mig att återuppleva scener med fyllefester som sker inför ögonen på mina vänners småsyskon. Fjortonfemtonåringarna som drack ikapp med sina föräldrar och deras fyllekompisar.

Dungen där sniffarna hängde. Möten på skolan där föräldrarna skällde ut lärare och tyckte att det var lärarens ansvar att uppfostra. Många av de skolkompisarna finns inte längre.

Klasskamraten som knuffade en lärare genom en fönsterruta. Han var säkert övergiven av föräldrar som inte riktigt orkade med sig själva, än mindre att vara förälder- han är borta.

Kompisen som ville att jag skulle sova över så att hon slapp de nattliga besöken från sin pappa, något som mamman visste om, men av någon anledning ignorerade. Var är hon nu, både fysiskt och psykiskt?

Killen som alltid var den som stöttade oss andra. Den mjuka och empatiska, kompis med alla, som sen började jobba med ungdomar och som nu är dömd pedofil.

Mitt i allt det där växte jag upp och hade nästan glömt.

Svinalängorna får mig att se mitt småborgerliga liv med lite nya ögon.

Hur mycket av din egen uppväxt har du "glömt"?

Lycklig eller nöjd?

Tittar på dokumentären om Metallica. Den rekommenderas för övrigt .

Men. Ser att att ordet "happy" översätts med "nöjd".

BRA.

Kommer dock ihåg när jag kom till min psykolog sedan tjugo år tillbaka och sa:

"Gunilla, nu har jag bestämt mig, jag ska bli mer nöjd från och med nu."

Jag har sällan sett en så upprörd reaktion från hennes sida.

Så jag vet inte. Som vanligt.

Test: Är du lagom lycklig?

Tillbringat dagen i sängen, och har övat på att vara universums mittpunkt. Allt har nämligen snurrat som värsta karusellen: har aldrig haft sån yrsel förut.

Surfade runt lite och ramlade över det här testet:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/testa-dina-lyckoniva_4783293.svd

Ordet lycka gör mig skeptisk och är kanske lite passé, det här testet har ju några år på nacken. Idag säger man hellre välbefinnande och det tycker jag är mer relevant. Testet, som är utformat av psykologer vid Oxford ställer intressanta frågor och man kan analysera vilka områden som ska utvecklas för att höja nivån av välbefinnande.

Man rekommenderas också att göra testet vid flera tillfällen, kanske när man valt att förändra något i sitt liv, för att se om graden har ökat. Klart intressant!
Enligt artikeln finns det också såna som övervärderar...

Mitt resultat på en skala mellan 1 och 6?
3.65 vilket tyder på att jag är vare sig speciellt olycklig eller lycklig.

Medelvärdet, då man testat en större grupp av människor är 4.3.

Testa du också, vettja!

Tjugotvå år senare

Tittar på ICE.
Efter så lång tid tillsammans, vad är det man ser, och vad är det som skyms? Man ska inte ta varandra för givet, sägs det så vist. Men på ett sätt så gör man ju det. Det man ser är så välbekant att det nästan blir suddigt i konturerna, svårt att se, på riktigt.

Vad skulle jag lägga märke till om jag såg honom för första gången?
Hur skulle jag uppfatta hans sätt?

Hans vackra, starka händer, de såg jag, då för mer än tjugo år seden. Och hans slanka och smidiga armar och ben. Och de finns ju kvar, men är ingen nyhet. Vill se honom på nytt. Med fräscha ögon.

Hans oförtröttligt positiva attityd: "det fixar jag, inga problem!"  I jämförelse med honom blir mitt mörker och svårmod ännu tydligare. Ja, jag är också positiv och glad för det mesta (åtminstone utanför hemmets väggar)  men till skillnad från honom så har jag också de andra sidorna.

Hans omtänksamhet. På picknick när vi känt varandra i nån månad: han har köpt med sig mjölk till kaffet, för det vet han att jag vill ha. Rosor, champagne och diamanter (det har jag visserligen också fått), vad är väl det mot att lägga märke till, komma ihåg, och inhandla tre deciliter mjölk. Rosor, champagne och diamanter är ju jäkligt enkelt. Till skillnad från "mjölkomtanke". Om det måste jag berätta för Stora och Lilla - vad som betyder något.

Hans totala avsaknad av svajighet, nojighet, "grubblighet", avundas jag.

Det var "bara" det jag ville säga.

Appappapp!

Koltrasten väckte mig i morse. Härligt!

Fortsätter Operation Vår/pånyttfödelse med ansiktsbehandling. Det var tjugo år sen sist och då sa jag: det här ska jag göra regelbundet. Tjugo år sedan... Känner mig underbart ren och fräsch, solskyddsfaktor inköpt, och vårfärg på naglarna.

Tjejerna på salongen peppade mig ytterligare så nu är appen MiniHiit nedladdad och fullproppad med peppmusik. Låtar som ska ta mig runt 25 minuters intervallträning. 1min lufsa, 1 min gå.

Nu ska den bara användas också. Appen.

Saker jag har fått för mig

...riktiga mammor steker pannkakor. Ikväll gjorde jag tredubbel sats, som för att riktigt understryka. Alla tre i familjen tittade storögt på. Det händer nämligen bara ca två gånger per år, det där med pannkaksstekandet.

...presenter som är köpta i god tid innan är mer värda än de som köps nära inpå. Fick därmed rulla mig i mental tjära och fjädrar då ICE födelsedagspresent köptes samma dag - och till på köpet av Stora, enligt telefondirektiv från mig.

...man ska alltid säga: Godmorgon, har du sovit gott? Och glad ska man låta också.

...man får inte bli arg på sina barn.

...man ska alltid låta gästen sitta i passagerarsätet och själv knö in sig i baksätet.

...alla i familjen ska ta mat innan mig. Vänta på sin tur var det...

...riktiga mammor kramas och är väna och evigt förstående till sin natur. Och lägger huvudet på sned och säger: berätta!

...i riktiga familjer anförtror sig ungdomarna när den väna mamman lägger huvudet på sned och säger: berätta!

...man ska vara glad och nöjd. Eller ännu hellre: kåt, glad och tacksam, som Peter Dalle uttryckte det.

Jomen, så ska det vara. Sådetså. Eller?

Vilka osynliga lagar lever du efter?

Barnuppfostran - är det stenålders?

Läser en diskussion på Facebook om ADHD-diagnoser, som det tydligen gått inflation i.
Och visst finns det neurologiska förklaringar till att vissa barn har svårt att behärska sig, det är inte det... Mina kunskaper om ADHD är alldeles för otillräckliga för att jag ska ge mig in i DEN diskussionen.

Men till saken:
En av debattörerna, som jag känner sen fyrtio år tillbaka, använder ord som bortskämd och  ouppfostrad, ord som tydligt väcker starka reaktioner hos några. Han menar att ADHD inte är svaret på allt och att det kan vara så att barn idag tillåts styra sina föräldrar i alltför hög grad.

Det slår mig att dessa ord inte används så mycket idag, kanske inte alls när jag tänker efter. Jag, som växte upp på 70-talet, då den fria uppfostran var ett aktuellt begrepp. Jag, som verkligen inte hade en fri uppfostran -  istället en ganska gammaldags uppfostran som sannerligen hade sina nackdelar - tänker att ord som bortskämd och ouppfostrad förtjänar en renässans.

Så många föräldrar idag (och kanske även då) som låter sina barn bli gränslösa i sitt uppträdande:
Barnen är föräldrarnas mittpunkt, de tillåts avbryta när andra talar, röjer runt som vildar bland oss andra medan föräldrarna förtjust tittar på och förväntar sig att vi andra ska vara lika förtjusta.

Det är vi inte.

Det verkar som om vissa föräldrar inte vågar sätta gränser - kanske av rädsla för att verka auktoritära. Men ska inte vi föräldrar vara en auktoritet? Ska inte vi föräldrar vägleda barnen om hur man umgås med sina medmänniskor, behandlar andra med respekt och hänsyn?

Jag har uppfostrat mina barn - samtidigt som vi i vår familj har ett stort (kanske för stort) mått av medbestämmande och demokrati.(du som läst mycket av det jag skrivit förstår att jag borde ha balanserat upp uppfostran med mer kärlek...)

Görs det idag? Uppfostras, alltså.
Jag vill inte att mina barn ska vara bortskämda (här får jag nog ingen guldmedalj). Att vara bortskämd - hur ser man på det begreppet idag?

Jag vet inte.

"Allt blir inte som man vill. Man kan inte få allt. Man får vänta på sin tur. Ibland är livet orättvist. Ibland får någon annan det som du inte får. Vuxna har ibland rätt att ta större plats än dig. Livet är inte din privata lekplats. Att visa hänsyn är viktigt. Du är inte störst, bäst och vackrast. "

"Ibland det mamma och pappa som bestämmer".
Och på frågan VARFÖR, så måste jag som mamma - slutkörd av omröstningar, pedagogiska resonemang och medbestämmande ned på molekylnivå - ibland få svara:

DÄRFÖR. Nu blir det som jag har sagt!

Vårtecken

 

...och flapprande bleka lår. Mia Törnblom kallar valkarna för volanger. Isåfall har jag volanger på insidan av låren.