Jo, bröllopet var jättefint med vacker klänning, gråtfärdigt brudpar som gick uppför kyrkgången och inte vågade titta vare sig på varandra eller på de församlade gästerna av rädsla för att spricka i ett gråt som inte ser ut som ett Hollywoodgråt, snarare en grimas. Stora, som då var fyra, sträckte behagfullt ut sig på rygg på den där sammetsklädda lilla bänken där vi skulle knäfalla.
Bild efteråt på kyrktrappan med alla gäster, i sann Madde och Chris-anda. Vi vid Gustaf Vasa kyrka, de på Drottningholm.
Efterföljande middag med presenter och fina tal, sedan brudsviten på Grand Hotel.
Och precis som för Madde och Chris så är det ju efter ja-sägandet vid altaret som allt börjar. Det Riktiga Livet som består av Nöd och Lust.
Vaknätter med ilsken bäbis, ska det vara så här resten av livet?
Glädjen i en andra graviditet som bemöts av maken med ett lakoniskt, pragmatiskt
romantiskt: "Då får vi skaffa större bil och garageplats".
Oron över att skaffa barn sent i livet. "Om det blir nåt fel då?". "Det fixar vi", svarar han.
Ungar som bevisar varför de i stockholmsmun kallas för "kilar".
Äktenskapet som lever sitt liv som ett gummiband - ibland är vi nära och ibland är vi långt isär - och kampen för att det inte ska brista.
ICE, till synes utmärglad, hemkommen från sjukhuset tidigt den morgonen då hans pappa gått bort.
Ytterligare vaknätter i väntan på tonåring - vars förmåga till handling/konsekvenstänk - som för alla tonåringar inte är fullt utvecklat.
Grå vardag som kretsar kring hämtning/lämning/handling.
Flytt mellan lägenheter, Bostadskarriär, som det heter här i Stockholm. Flaskan med Midorilikör som någon hade med sig till mitt lilla krypin när ICE och jag träffades har konstigt nog hängt med genom åren och vi kastade den först när vi landat på nuvarande adress för några år sedan.
Ljuspunkter och upplevelser med hela familjen, som små gåvor i form av fjärilar som för någon sekund fladdrar förbi och lämnar varma spår i magtrakten.
Omställningen när ungarna klarar sig själva och vi får egen tid, vad gör vi med den?
Glädje över kapabla ungar med integritet. Självgående, trygga, analytiska som trivs i sitt eget sällskap.
Oro över att de "trivs i sitt eget sällskap", ska du inte chilla med kompisarna efter plugget/jobbet/i helgen/efter matchen?
Lyckan i att vara ett bra team, om man får uttrycka det så osentimentalt och icke-romantiskt.
För ett bra team, det behövs när man ska leva Det Riktiga Livet. Det som levs när man krånglat sig ur klänning och slöja och rensat håret på otaliga hårnålar.
Och i backspegeln kan man konstatera ett Lusten har vunnit över Nöden.
Ser framåt och jobbar på att det ska fortsätta vara så.
PS. Jag har låtit mig inspireras till detta inlägg av krönikören Westgårdh på Aftonbladet.
.jpg)
.jpg)
