Livet går på autopilot.
Det finns en hel värld därute som bara väntar på att upptäckas och upplevas men mina rörelser sker högst slumpmässigt inom en Bermudatriangel som bara blir snävare och snävare. Ingen styrning.
Är det inte så att Bermudatriangeln består av något slags magnetfält som det är svårt att bryta sig ur? Vi säger så. Kan då inte någon vänlig människa slå av strömmen så att magnetfältet försvinner? För jag vet inte om jag klarar detta på egen hand.
Om det bara är novembertristessen som gör sig påmind eller om det är ett långvarigt tillstånd är svårt att veta. Kan inte avgöra om det vore bättre att börja knapra igen och lalla lite mer på ytan eller om en djupdykning är att föredra. De mörka dagarna lockar fram självcentreringen och egoismen:
Hallå! Hela världen kretsar inte runt dig!
Du får väl börja bry dig lite mer om andra då, så har du inte tid för navelskådande!
Ta på allvar eller förtränga och leka kvittrande glad som en Sickan Carlssontyp.
Det är frågan.
Kul typ hon verkar vara den där Bitchen. Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar