Ett eget rum

Tror att det var Virginia Wolff som skrev om detta med ett eget rum.

Med stigande ålder känner jag en önskan att få just detta. Någonstans där jag kan piffa till det enligt mina önskemål, ingen som stökar runt bland mina grejer. En fåtölj, ett bord, en säng, vackra lampor, textilier. Kanske rent av sätta upp en sån där skylt man hade på dörren tonårsrummet:

 "Keep out". "Förbjudet område"

Där skulle jag stänga in mig då och då och den stängda dörren skulle viska:

Nu vill jag vara ifred med min tankar, mitt skrivande - eller mitt Ruzzlespelande.

Ibland skulle den stängda dörren rent av skrika:

Passa er j-ligt noga nu, för nu håller hon på att gå bananas i det här dårhuset!

Den stängda dörren skulle också signalera att jag inte är standby 24/7 för påträngande frågor om allt och inget, jämt och ständigt, för då skulle dörren skulle hjälpa mina <3 att tveka en stund, för att sedan försiktigt knacka på och undra:

Har du tid en stund?

Blä

Sur, grinig, tvär och stingslig har jag varit några dar nu. Undrar hur länge han står ut?

Undrar vad som är "normalt", hur griniga är andra förhållanden, liksom? Vem har sagt att man måste vara glad och glättig hela tiden?

Men för all del, man kan ju skärpa sig lite...

Får nog göra det.

Jag kommer ut som deltidsasocial

Sommaren ska vara en tid av gemenskap, bad i glada vänners lag, skålande och skrålande på verandor, kramkalas med syskonbarn och gästhus som i hast städas ut mellan nya och gamla gäster.
Eller?

Det blir lite tvångsmässigt det där, har jag funderat på nu i sommar då vår sommar varit så långt från beskrivningen ovan som man bara kan komma.

Vi har inte träffat en själ på fyra veckor nu, undantaget lite small-talk på golfklubben med mer eller mindre okända människor. Det har bara varit ICE och jag, helt enkelt.

När jag skriver detta känns det som om jag "kommer ut" som asocial. Alternativt blottar vår skrala umgängeskrets. Men de som känner mig vet att asocial kommer jädrigt långt ner på listan av adjektiv som beskriver mig. Däremot är det nog så att vi inte tillhör dem som talar om "våra tio bästa vänner", nej jag har inte ens någon bästa väninna som jag ringer regelbundet och bubblar med.

Visst kan jag avundas de kvinnor som har en bästis för det verkar ju ganska mysigt, men så är det nu inte för mig. Och vad gäller bekantskapskretsen så har vår energi för att ordna middagar falnat betänkligt under åren. Kanske är vi bekväma, kanske nöjer vi oss med varandras sällskap... (Nöjer  hmmm - ordval).

Men du, visst är det lite tabu att inte umgås, umgås, umgås, eller? Att komma tillbaka till jobbet och säga: "nej vi har inte träffat nån under semestern", som kontring till allas berättelser om Den Sociala Semester. Hur tänker du kring detta, och hur har din sommar varit?

Men idag ska vi ta ledigt från vår deltidsasociala sida, då kompisar kommer över och äter kräftor.

Tänk om vi glömt bort hur man umgås?

Det blev kul till slut

Jo, jag skickade ju mitt material till journalisten på Aftonbladet i förhoppning att de skulle ta in det ändå. Och, guess what? När redaktören tittat på min text så bestämde de sig för att lyfta ut annat material så att min analys skulle få plats.

Så på söndag kommer det i bilagan Story - dopning.

Virkning, håriga golv och lyckofladder

Dagens pansjovarning kom när jag hörde mig själv utbrista: åh, vi måste skaffa ett fågelbad till nästa sommar! Det är ett sluttande plan det där, börjar med fågelbad och slutar med hammock, virkade dukar och gummisnodd runt pluskan.

Virka är ju för övrigt farligt kul, liksom att sticka. Kommer du ihåg på åttiotalet, då hade man ju alltid något handarbete på gång. Jag satt till och med och virkade såna där underlägg i trådfint garn som man skulle ha mellan kaffekopp och fat... Kopp och fat - herregud, lyssnade man på stenkakor också, eller?
Tröjorna skulle vara fluffiga, stora och med axelvaddar deluxe under.

***

Note to self: aldrig mer mörkblå handdukar tilll ett badrum med ljusa klinker. Hårigtgolvvarning, Man få ju för fanken använda rakhyvel (inte gummiskrapa) för att få det rent.. Eller är det för att jag städar för dåligt? Nääääääää.

***

Häromdagen susade jag fram genom det sörmländska landskapet, lyssnade på the Corrs och Breathless, och helt plötsligt kom den där lilla rörelsen i magen, som en fjäril som fladdrar förbi, den där korta men intensiva lyckokänslan.

Kul, men inte.

Kul. Har suttit och anlyserat videos halva dagen för Aftonbladets räkning och nu, när jag precis är klar så kommer det mejl om att hela idén är lagd på is. Kul.

Nä, inte kul. Men jag fick skriva lite kreativt i alla fall Och jäkligt bra blev det så jag skickade till journalisten och får se om hon nappar ändå...

Joan Rivers Style

Ensam på landet i tystnaden.
Det blir en lugn dag, för en gångs skull utan golf.

Får kanske ta tag i dammsugningen som skulle ha gjorts för 3-4 veckor sedan. Konstaterar att lite skräpiga golv går att leva med, har inte ens torkat dem i år. (man ränner ju ändå in och ut med skorna på så...)

Får mig att tänka på ett citat av en av världens roligaste kvinnor, Joan Rivers:

"I hate housework! You do the beds, you do the dishes and six months later you have to start all over again!"

Stökigt är det överallt också men det är befriande på nåt sätt. Och - DÄR kom jag på att jag ställde in dagens golfrunda pga värk i armbågen, och då ska jag väl inte dammsuga heller och kanske äventyra sommarens sista rundor, eller hur? Bra, då var det problemet ur världen!

Får bli en slappardag helt enkelt, med Real Housewifes of OC, och om jag hittar paddan så blir det några kapitel av Bodil Malmsten och kanske den om HSP.

Jo, sen ska jag jobba lite också. Aftonbladet ska ha en bilaga i helgen om dopning inom friidrotten nu inför VM och vill ha min analys av några fuskares försvarstal. Så lite videogranskning får jag också klämma in.

Men nu blire Housewifes if OC. De är inte lika sönderopererade som Joan, men på god väg.

Have a nice day, som vi säger börta i Amerrkat.

Vad den här sommaren har lärt mig

Skriver någon mening och deletar. Skriver några ord och deletar. Är det så att bloggen får skjuts bara av att jag är deppig och att när jag är i balans så får jag ingen inspiration?

Så varför mår jag så bra då? Ja, det kan ju vara intressant att analysera så att jag kan ta med mig den känslan in i hösten.

Att vara ute i friska luften är en faktor och att röra på mig är en annan. Slutsats: promenad hem från skolan ett par dagar i veckan. 4.2 kilometer är perfekt och jag får lägga ner alla planer på att vara "snyggt" klädd - jympadojor får det bli. Garderoben måste förnyas med bekväma, men snygga "promenadkläder". Skolväska att hänga över axeln istället för handväska.

Jag ska försöka att inte sätta mig framför datorn i tid och otid också för det är så lätt att bli sittande...

En annan omständighet är att jag har haft distans till Stora och Lilla. Låter lite hemskt, jag vet, men det är nog framförallt den psykiska distansen som inverkat. För det är nog så att jag har en tendens att suga åt mig lite för mycket, drunkna i mina känslor, låta mig påverkas på ett sätt som inte är konstruktivt. Jag ska bli bättre på att ställa mig vid sidan om - decentrera - som det så fint heter.

Så: frisk luft, fysisk aktivitet, mindre slösurfande och decentrering får bli höstens melodi.

Jo, så ska jag också satsa lagom på studier, seminarier och tentor, jag behöver inte topprestera.

Så det så.