Får man?

Får man vara deppig?

Får man vara det fast barnen inte har vare sig borderline, ADHD eller ätstörningar?
Fast men har en man som är omtänksam, trygg och generös.
Trots att man får ynnesten att plugga ett "onödigt" ämne på universitetet.

Få man det?

Barnen är vettiga, varma och eftertänksamma. De har ambitioner, de gör bra ifrån sig i skolan och på jobbet. Fina tjejer som jag uppskattar mycket men inte låter dem veta det lika ofta som jag skulle vilja.

Får man vara deppig? Fast man nog anses som en kul och extrovert typ, med hyfsade tentakler för andras välbefinnande. Är man till och med en falsk person som går från krogkvällens garv och gemenskap med vänner för att sedan tystna och sjunka in i grubblerier när man stiger över tröskeln i hallen?

Är man deppig, är man bara lite låg, eller håller man på att bli tokig?

Får man tycka att livet är, tja, lite småtråkigt?

Intressant artikel om existentiell tråkighet i SvD

Trots att det finns hur mycket roliga saker som helst att hitta på. (om man bara hade energin) Trots att man "har det så bra". När man hellre sitter inne en solig dag och spelar hundrade omgången Ruzzle på mobben istället för att gå ut i höstvärmen. När man tycker att man är duktig för att man bäddat sängen, diskat och klätt på sig, till skillnad från dagen innan...

Får man tycka att det är för mycket i livet som är upprepningar; till galenskapens gräns så vet man vad som ska hända, vad som kommer att sägas.

Men den största frågan är kanske hur man bryter med detta. Med depp och tråkighet.

Problemet är ju tyvärr att det mesta är upp till en själv. Eller är det det...